Ett hus är mer än bara ett hus

Vi bor i ett gammalt radhus från 1935. Det är alltså snart 80 år gammalt. När vi precis hade flyttat hit funderade jag mycket på vilka som bott i huset och vad som hänt innanför dessa fyra väggar. Jag kunde inte släppa mina funderingar och började helt enkelt att försöka ta reda på mer om husets och områdets historia. Det spelar kanske egentligen ingen roll, men för mig kändes det ändå viktigt att ta reda på vem som bott här, och hur huset och området såg ut då på 30-talet. För mig är ett hus är så mycket mer än bara ett hus. På något vis känns det som att alla hus har en själ. Och det var den jag ville komma närmre.

Jag började att söka lite på nätet och upptäckte att alla gamla lagfarter och ägarhistorik för svenska hus finns bevarade hos Riksarkivet, varifrån man kan beställa kopior av informationen. Det tog inte lång tid innan jag fick ett scannat dokument av ägarhistoriken för vårt hus mejlad till mig. Nu hade jag namnen på alla tidigare ägare av huset. De som bott flest antal år i huset var de första ägarna. I över 30 år var de bosatta här. Jag tänkte på hur roligt det skulle vara att få se bilder från deras tid i huset. Men jag visste inte riktigt hur jag skulle gå vidare. Det enklaste var helt enkelt att börja med att googla namnen på de första ägarna. Även fast deras namn inte på något vis var unika så fick jag ändå en träff som verkade stämma. Det var en föteckning över gravplatserna på kyrkogården här intill som indikerade att ett par med samma namn var begravda där.  Så en vårdag förra året gick jag till kyrkogården för att leta upp graven och ”hälsa på” de gamla ägarna. På gravstenen gick att utläsa att de var födda i slutet av 1800-talet. Frun var född 1881, alltså på året hundra år innan jag föddes. Det var en enkel gravsten som inte avslöjade något mer om personerna än namn, födelsedag och dödsdag. Men sidan om gravstenen var en liten skylt nedstucken i marken som talade om att gravplatsen sköttes av kyrkan. Jag drog då slutsatsen att det måste finnas någon anhörig till de tidigare husägarna som betalar för gravskötslen. Jag skickade ett mejl till kyrkogårdsförvaltningen och framförde mitt något annorlunda önskemål om att få komma i kontakt med de anhöriga till graven. Jag hade tur, för mitt mejl förmedlades vidare och vips så damp det ner ett svar i min inbox från de första husägarnas barnbarn. Jag blev så otroligt glad över att ha lyckats leta upp någon med anknytning till husets första ägare. Vi mejlade lite fram och tillbaka, jag och barnbarnet, som visade sig vara en man i min pappas ålder. Mannen och hans fru hade under många år en sommarstuga i en liten by i nordvästra Skåne där min pappa är uppvuxen. De hade nu byggt ett hus där och bosatt sig permanent. Men under de somrar som de tillbringat i sitt sommarhus hade de lärt känna min farfar som bodde bara ett stenkast bort. Är det inte lustigt säg, att helt omedvetet så har jag nu flyttat in i hans farfars hus, medan han har bosatt sig nästan precis där min farfar bodde när han levde! Ibland är världen bra liten. Av alla platser och hus på jorden så blev det så här. Det är väldigt skoj tycker jag! De gamla husägarnas släktingar är så trevliga och tillmötesgående. Vi har fått låna ett helt album med gamla bilder av huset som vi har fått scanna av.

Några av bilderna från förr har jag ramat in och satt upp på väggen. Lite roligt är det också att husets första ägare hette Oskar, precis som vår lille knatte heter.

Vi har också fått en stol som en gång stod här i huset. Det känns lite speciellt att den har fått komma tillbaka igen efter att ha ”varit på vift” runt om i världen sedan slutet av 1960-talet.

Annons