I tisdags var jag på barnens förskola under förmiddagen. Jag var där för ett möte med Oskars nätverk. Mötet blev inte riktigt som förväntat. Ingen av Oskars två psykologer från barnhabiliteringen kunde komma, fastän det var de som kallat till mötet. Ansvarig förskolelärare är långtidssjukskriven och var således inte heller med på mötet. Förskolechefen hade också förhinder. De som var där var Oskars resursperson, förskolans specialpedagog och logopeden från barnhabiliteringen. Även om det inte blev den typ av möte som det var tänkt så blev det en trevlig pratstund med fokus på samspel och kommunikation. Vi var alla överens om att även om framstegen som Oskar gjort under höstterminen kanske inte är så stora, så är det ändock framsteg, och det får vi inte glömma. Utvecklingen går i rätt riktning! Han har blivit mer följsam och det är inte lika jobbigt för honom att bryta en rolig aktivitet. Han skärmar inte av sig lika mycket som tidigare utan söker kontakt och närhet hos personer som han känner sig trygg med. Nu sitter Oskar med, eller sitter i varje fall i samma rum, som de andra barnen när de har samling, och han är nöjd med det och söker sig inte bort från situationen. Vi pratade också om att det är viktigt att inte ställa för höga krav på Oskar. Det är okej att t.ex. bara sitta nära med en bil i handen istället för att få honom att köra med bilen. Det är också viktigt att följa Oskars dagsform och dygnsrytm. Det tar t.ex. lång tid för honom att bli pigg efter att han sovit middag. Då vill han bara sitta och mysa i någons knä istället för att leka, vilket förskolepersonalen måste ta hänsyn till, även om de känner att de borde leka/träna med Oskar.
Nästa termin fortsätter vi antagligen med s.k. riktad insats från barnhabiliteringen istället för mångsidiga insatser (intensiv beteende träning) som oftast är den träning som barn i förskoleåldern får. Oskar behöver först och främst hjälp med de grundläggande färdigheterna vid kommunikation, alltså tidig kommunikation, samspel och delaktighet.
Tyvärr så berättade specialpedagogen efter mötet att personalsituationen på förskolan är fortsatt osäker. Ingen vet i dagsläget hur vårterminen kommer att se ut. Det är också osäkert om Oskars resursperson kommer att vara kvar. Kanske måste han byta resursperson, vilket vi så klart inte vill.
Det är kul att se Oskar tillsammans med förskolans specialpedagog. Hon är så otroligt kompetent och fastän Oskar inte träffar henne mer än 1-2 gånger per månad så märks det tydligt att han gillar henne och gärna vill vara nära henne. Hon leker med Oskar på ett sätt som passar honom och jag tror att Oskar känner att hon förstår honom.
Jag och barnen stannade kvar en stund efter mötet och försökte få Oskar till att dekorera ett pepparkakshjärta som de bakat, men det var han inte ett dugg intresserad av. Istället började han att äta av pepparkakan. Selma tog över dekorationsuppdraget och personalen var gulliga och gav Oskar några mindre pepparkakor att äta på. För Oskar blev riktigt arg när han inte fick fortsätta äta på hjärtat som skulle hängas upp på väggen. Jag är väldigt tacksam för att personalen förstår att Oskar inte förstår varför han inte får äta sitt pepparkakshjärta och istället ger honom vanliga pepparkakor. Men samtidigt undrar jag vad alla de andra barnen i gruppen tänker när inte de får några små pepparkakor att äta på. Det är inte lätt när ett barn behöver särbehandlas, varken för personalen eller de andra barnen. Jag är så tacksam för att ingen tycker det är konstigt, inte personalen och otroligt nog inte heller barnen. Jag hoppas att Oskars omgivning fortsätter att vara lika förstående!
Apotekare S. - SOM VILL BLI läkare 
Ärligt talat tycker jag att Oskars beteende är enda som är riktigt begripligt i den här berättelsen. Liksom okej, de har bakat pepparkakor. Pepparkakor är till för att ätas. Han har en pepparkaka, äter pepparkakan. Så säger någon att han inte får äta sin pepparkaka? Klart han blir arg då. Hur kan det ens vara svårt att förstå? Om han åt upp sin pepparkaka, vore det verkligen så hemskt? Klart det uppstår ”samspelssvårigheter” när en inte ens kan äta en pepparkaka utan att det blir en stor grej av det. Och varför är det ett problem att han inte kör runt med sin leksaksbil? Varför är det viktigt att han ska leka när han inte vill? För Oskars skull hoppas jag verkligen att ni omvärderar vad det är ni vill göra med honom.
Du har helt klart en poäng i det du skriver. Det mest naturliga för Oskar är att äta pepparkakan när han får den. Det var egentligen dumt att försöka få honom att göra som personalen tänkt, men jag tror att de ville ge honom samma chans som de andra barnen till att dekorera sin egen pepparkaka och inte bara förutsätta att Oskar inte kan eller vill. Det hade nog inte varit någon större fara om Oskar ätit upp sin pepparkaka för han hade inte brytt sig ett dugg om ifall han inte hade någon kaka att hänga upp på väggen. Men troligtvis hade nog pepparkaksätande förstört matlusten inför den stundande lunchen. Hur som helst så var det i alla fall en glad Oskar som fick sätta tänderna i sin stora pepparkaka i fredags eftermiddag när alla barn fick med sig sina pepparkakor hem efter förskolans julfest.
Det är absolut inget problem för oss att Oskar inte kör runt med en leksaksbil. Det är just det som vi har enats om, att det vi inte ska ställa sådana krav på Oskar. Det är okej att bara hålla den i handen, för det gillar han. Men det händer ibland att Oskar tar tag i våra händer för att visa att han vill att vi ska putta fart på bilen. Så kanske hade han tyckt det var skoj att själv kunna göra samma sak? Ibland är det svårt att veta hur man ska göra. Vi vet ju inte om Oskar låter bli att göra vissa saker (t.ex. köra runt med en leksaksbil) för att han inte vill eller för att han inte kan (eller både och). Det är så svårt att veta om och vad vi behöver hjälpa Oskar att träna på. Vad jag definitivt vet är att vi inte jobbar för att träna bort något beteende. Som jag skrivit så har vi föräldrar valt bort mångsidig träning/IBT. Vi tror inte riktigt på det konceptet. Däremot vill vi ge vår son de grundläggande färdigheterna vad gäller kommunikation. Så någon form av samspelsträning kommer vi inte i från. Vår tanke är att träningen ska vara lekfull, att den vävs in i tex kittel-leken eller putta-fart-på-bilen-leken.. Vi ”tränar” bara på Oskars villkor, något annat är både otänkbart och omöjligt.
Det är bra att ni väljer bort IBT och liknande träning. Jag tolkade inlägget som att en väldigt liten sak (som att äta en pepparkaka) var tillräckligt för att ses som ett problem, och då tänkte jag att om till och med det är ett problem så blir livet hemskt jobbigt. Så jag blev orolig och ville säga ifrån. Eftersom så många autistiska barn utsätts för rent ut sagt fruktansvärda saker känns det säkrast att utgå ifrån det värsta.
Jag tackar för dina kloka kommentarer. De får mig alltid att tänka till lite extra.
Jag är glad att du ser det så, för det är mitt mål att få folk att tänka till. Inte alls alla som uppskattar det.
Kul att höra att du väljer bort IBT! Jag rekommenderar ju alla att göra så. Som du nämner så är borde det vara en självklarhet att ”träna” på barnets villkor(!). Fick ni kämpa och förklara er mycket i processen för att välja bort IBT?
Tar till mig termen riktad insats inför första mötet med HAB för sonen. Smart att satsa på lugn och ro efter middagssömnen!
Det var inget problem att minska ner på antalet träffar och mängden träning med habiliteringen. Jag tror att psykologerna också insåg att Oskar inte alls är intresserad/mogen för intensiv träning. Skulle IBT komma på tal igen när Oskar är några år äldre så tror jag att vi kommer att tacka nej då också.