Veckorna rusar på

Det är inte klokt så fort tiden går. Dagarna och veckorna rusar på i ett rasande tempo. Det har redan gått fem veckor sedan läkarutbildningen drog igång.  Trots det höga tempot så är det precis så här jag vill ha det. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som har möjligheten att studera och samtidigt fortsätta mitt arbete med spännande utmaningar, och dessutom kunna kombinera det med ett fungerande familjeliv. Barnen är så klart prio ett och kommer alltid att vara. Jag är så otroligt tacksam för att familj, jobb och studier går att kombinera så bra. En flexibel och tillmötesgående arbetsgivare och en make som är hemma mycket på dagtid och drar ett stort lass vad gäller allt praktiskt som måste fixas är ovärderligt. Lägg där till att jag är otroligt motiverad och försöker vara strukturerad och disciplinerad så får man allt att fungera ganska bra.

Studierna denna vecka och de två kommande veckorna är inriktade främst på genetik. Den här veckan har vi pratat mycket om DNA, kromosomer, celldelning och ärftlighet. En hel del av detta har jag känt igen från tidigare studier.

Om drygt en vecka är det dags för praktik där vi ska få följa en läkare i hälarna under en dag. I veckan som gått fick vi veta vilka placeringar vi fått och de flesta har hamnat på vårdcentraler runt om i Skåne. Själv fick jag en av ”topp-platserna”, nämligen akutmottagningen i Malmö. Det ska bli väldigt spännande att få se hur en dag där ser ut.

Den här veckan har vi haft brandskyddsutbildning på skolan. Vi lyssnade till en väldigt intressant och informativ föreläsning om brandskydd, sedan fick vi gå ut och själva prova på att släcka eld med hjälp av brandfilt och brandsläckare. Väldigt nyttigt för mig som aldrig testat detta förut.

I torsdags var jag i Paris över dagen för att delta i ett jobbmöte på koncernens huvudkontor. Det var första gången jag träffade mina franska kollegor och även de andra europeiska kollegorna som tagit sig till Paris. Det är alltid trevligt med ett ansikte på personerna man arbetar tillsammans med. Mötet började vid kl 10 på förmiddagen och höll på till strax innan kl 16. Lunchen kom levererad till kontoret som små lunchväskor till var och en. Detta har jag aldrig varit med om tidigare, men tydligen är det ganska vanligt i Frankrike. Med matpaketen framför oss på konferensbordet så kunde vi fortsätta diskutera samtidigt som vi åt. På väg tillbaka till flygplatsen pekade taxichauffören ut några av de kända platserna i Paris. Vi körde bl.a. förbi Eiffeltornet,  platsen där Diana omkom, och Triumfbågen. Det var ett virrvarr av bilar runt Triumfbågen men på något sätt lyckades taxin ta sig fram genom denna stora rondell. Jag tror det är 12 gator som möts vid denna punkt, varav en är Champs-Élysées.

I tisdags var vi på barnhabiliteringen med Oskar. Där träffade vi psykolog, logoped, specialpedagog och resursperson. Väntrummet hade fått ett akvarium, vilket Oskar blev väldigt fascinerad av. Den mesta av tiden var vi i ett av de vanliga lekrummen. Personalen från barnhabiliteringen hade tagit fram lite olika leksaker och de studerade hur Oskar sysselsatte sig med dessa, hur han samspelade och tog kontakt. Oskar får styra ganska mycket under besöket och vi andra följer honom. Det är svårt att få Oskar att göra specifika övningar på beställning. Jag tror psykologen och logopeden först hade tänkt att försöka träna på att få Oskar att sträcka över en bild på det han ville göra, men riktigt så blev det inte. På golvet låg en typ av skumgummimatta att leka på och på den var dess namn/tillverkare skrivet med stora bokstäver. Oskar blev väldigt upptagen med att titta på dessa bokstäver hela tiden och ville att vi skulle peka och säga vilka bokstäver det var. Det ville han göra om och om igen. Sista kvarten var vi i ett rum som vi tidigare aldrig varit i. Det är ett rum som kallas Snozelen och som ska stimulera alla sinnen i en lugn och avslappnande miljö. Där fanns en stor vattensäng, bollhav, olika typer av belysning och lugn musik. Oskar verkade trivas där och lade sig tillrätta i sängen och tittade på ljuset som skiftade färg. Egentligen så ger kanske inte besöken på habiliteringen så jättemycket. Till en början så trodde jag nästan att när vi bara kom igång med träffarna där så skulle vi få ”receptet” på hur vi kan hjälpa Oskars utveckling lite på traven så att han kommer ifatt. Men så fungerar det inte… Det finns inga lätta ”lösningar”. I tisdags fick vi endast rådet att fortsätta som vi gör. Vi ska också fortsätta att träffas på habiliteringen en gång i månaden. Även om det kanske inte hjälper Oskar så värst mycket just nu, så känns det ändå värt att gå dit, att hålla kontakten med sjukvården och att bolla tankar och idéer med dem. Dessutom är det ett bra sätt för förskolan att få lite extra handledning. Om det någon gång skulle uppstå problem på ett eller annat sätt så känns det bra att ha ett team som vi redan känner att vända oss till.

   

I tisdags fick jag mina nya glasögon som jag beställt. Jag har tröttnat lite på min ganska så neutrala glasögon som jag haft så gott som dagligen i snart fem år. Oskar har alltså aldrig sett mig i några andra glasögon. Varje morgon när han vaknar och jag fortfarande ligger kvar i sängen brukar han gå till nattduksbordet och ta mina glasögon och trycka dom mot mitt ansikte. Det betyder att han tycker att det är dags för mig att vakna. När jag tog på mig de nya svarta glasögonen blev han rent förskräckt, nästan arg. Han vill absolut inte att jag har de nya glasögonen på mig. Han försöker ta av mig dem så fort han kommer åt. Tillsvidare har jag mina gamla glasögon när jag är hemma och de nya när jag är i skolan/på jobbet. Oskar tittar ofta på mig för att försäkra sig om att jag har rätt glasögon på mig. Det är inte helt lätt med förändringar.

Annons