Strax efter att jag skrivit på bloggen att jag blivit antagen till läkarprogrammet så blev jag kontaktad av tidningen Ögonblick (Autism- och Aspergerförbundets tidning). De undrade om jag ville skriva en text till tidningen om valet att läsa till läkare och hur jag tror att det kan vara en hjälp för Oskar. I förra veckan kom mars-numret av tidningen ut och i det kan man läsa min text som bygger på mitt blogginlägg.
Jag har alltid fascinerats av läkaryrket, och jag har ofta tänkt på hur fantastiskt det skulle vara att få arbeta som just läkare. Men med en redan lång akademisk utbildning bakom mig, ett jobb som jag trivs med och små barn så har jag försökt att slå bort tanken på en läkarkarriär när den då och då har gett sig till känna. Så nu, med en hel del livserfarenhet av varierande slag i bagaget, blev det ändå plötsligt rätt tillfälle att ta tag i denna stora dröm. I januari fick jag ett väldigt efterlängtat telefonsamtal från medicinska fakulteten vid Lunds universitet. De meddelade att jag blivit antagen till läkarprogrammet. Nu har jag 11 terminers medicinstudier framför mig, och lagom till min 40-årsdag kan jag förhoppningsvis kvittera ut en hett efterlängtad läkarexamen. Efter det återstår så klart mycket mer jobb för att bli en fullfjädrad läkare. Jag skulle väldigt gärna vilja jobba med barn, gärna på en vårdcentral/bvc eller på barnhabiliteringen. Under det senaste 1½-året har jag träffat många läkare när jag besökt sjukvården med min son Oskar som har en autismdiagnos. Många av dessa läkare har inspirerat mig med sin kompetens och sitt proffsiga bemötande. Några läkare har även inspirerat mig på motsatt vis, genom att jag har sett hur de hade kunnat bemöta oss på ett mycket bättre sätt.
Att satsa på läkaryrket gör jag så klart allra mest för min egen skull, för att jag så oerhört gärna vill det. Men jag gör det också för Oskar. Jag ser det som en investering även i hans välmående och framtida situation. Det är mer regel än undantag att personer med autism tycker att det är fruktansvärt jobbigt med sjukvårdsbesök. Jag tänker att jag kan skydda Oskar från en del jobbiga upplevelser om jag är kapabel till att göra en första bedömning när det dyker upp något. Många med autism har också väldigt svårt att uttrycka hur de känner sig och att göra sin omgivning uppmärksamma på att de inte mår bra. Kanske kan det vara lättare för mig som mamma och läkare att se eventuella symtom hos Oskar i tid. Jag tror också att en kommande läkartitel medför respekt. Tyvärr ska det inte behöva vara så, men jag tror att kampen för Oskars rättigheter, vare sig det gäller kontakten med skolan, kommunen, försäkringskassan eller sjukvården, kommer att blir mindre tuff om jag inte ”bara” kan titulera mig som mamma, utan även som läkare.
Det jag gör för Oskar vill jag också göra för andra personer med autism. Jag vill att de ska få sjukvård på villkor som passar dem. Min människosyn har förändrats sedan autismvärlden blev en del av mitt liv. Jag tror och hoppas att när det är dags för mig att ta på den vita rocken och möta patienter så kan jag bidraga till en bättre sjukvårdsupplevelse för den patientgrupp som inte alltid får det bemötande som de borde. Jag ska alltid bära med mig insikterna jag skaffat som ”autismamma”. Jag vill bli en läkare som ser varje enskild patient. Jag ska använda tecken som stöd när det behövs och jag ska ha förklarande bilder till hands i rockfickan. Jag vet att sjukvården är hårt pressad och patienter ska tas om hand på ”löpande band”. Men jag kommer slåss för att de patienter som behöver förberedelser, tydlighet och en mindre stressande miljö ska få det. Det är otroligt viktigt med ett anpassat bemötande. Varje patient är en unik individ och alla passar inte i den gängse mallen. Jag vill med hjälp av min erfarenhet uppmärksamma blivande kollegor på hur patientbemötandet kan förbättras. Det behövs mer autismkompetens inom sjukvården!
Apotekare S. - SOM VILL BLI läkare 