Hjärnor och plastinerade kroppar

I fredags följde jag med några kursare till utställningen ”Body Worlds Hälsa” på Malmömässan. Vi är ca 10 ”gamla” (30+) läkarstudenter i vår klass och hälften av oss gick tillsammans på utstälningen. (Vi kallar oss dock inte ”gamla” utan ”livserfarna” läkarstudenter 😉 ) Body Worlds Hälsa är en annorlunda utställning om människokroppen där utsällningsföremålen är riktiga kroppar som bevarats genom plastinering. Hud, fett och bindväv har tagits bort och sedan har kropparna behandlats på olika sätt för att tillslut få en plastliknande struktur. Det kan tyckas makabert och lite märkligt att visa upp riktiga kroppar. Men samtidgt är det ett unikt sätt att visa hur kroppen ser ut inuti och skildra dess komplexitet. Det kändes väldigt passande att få se hur alla ben, muskler och nerver ser ut i verkligeheten nu när  vi läser om just det på utbildningen. Läroböckerna har en tendens att förenkla verkligeheten med tydliga bilder och olika färger för att markera varje struktrur. I den riktiga kroppen är det inte lika tydliga avgränsningar och alla strukturer bildar ett avancerat pussel där de kan vara svåra att urskilja från varandra.

I torsdags var vi i obduktionssalen på patologen. Det var första gången för mig i en obduktionssal, och jag tyckte det såg ut ungefär som på film. Ett stort kalt rum nere i en källare med uppradade arbetsbänkar och utrustning i rostfritt stål. Den kraftiga lysrörsbelysningen skilde sig från filmens ofta dunkla och lite kusliga ljus. Man kunde känna en svag lukt som jag tyckte påminde lite om rått kött. Vi fick vara med vid  undersökningen av två hjärnor. Det var hjärnor som skickats från två olika sjukhus i södra Sverige där de anhöriga och ansvariga läkare ville ha svar på vilken typ av demens patienten lidit av. Då det i ena fallet handlade om en ung patient var det extra viktigt för de anhöriga att få veta om det var en svår ärftlig form av demens. En mänsklig hjärna väger ungefär mellan 1200 och 1400 gram och var lite mindre än jag hade föreställt mig. En hjärna har ungefär samma konsistens som smör, och är alltså ganska mjuk i rumstemperatur. Hjärnorna som vi fick se hade legat i formalin i ungefär en månad för att fixeras så att de inte faller sönder när de undersöks och delas. Det var intressant att se hur hjärnorna såg ut inuti och hur tydligt man kunde se vilka delar som var angripna och ihopskrumpnade vi demens. När man såg hur påverkade hjärnorna var är det inte svårt att föreställa sig vilka stora svårigheter patienterna måste haft.

Det var en konstig känsla att vara där i obduktionsslanen, både spännande och intressant men samtidigt lite olustig. Jag tror inte att patologi och rättsmedicin är en specialitet som jag kommer att ägna mig åt, men samtidigt så ser jag spänningen och utmaningen i att få lösa gåtor som man aldrig helt kan svara på när man bara ser patientens utsida. Att få hitta facit och kunna ge information till undrande anhöriga är nog viktigaret än man tror. Även om det är för sent för just den patienten kan svaren ändå vara av stort värde för andra.

 

Annons