Att fylla år

Jag vill tacka för alla fina grattishälsningar som kommit via telefon, post och Facebook i torsdags. Jag hade en mycket bra födelsedag och blev firad av familjen med presenter, teckningar, sång, restaurangbesök och tårta. Också kollegorna på jobbet uppmärksammade min dag med gratulationssång och god frukost. Även om jag vänligt men bestämt avsagt mig födelsedagsfirande, så blir jag överöst med presenter från alla håll. Det värmer så klart och jag är väldigt tacksam. Men egentligen tycker jag att det räcker att vi firar barnens födelsedagar. Hade det varit möjligt hade jag gärna slutat att fylla år nu. Det är förstås väldigt kul med födelsedagar men det innebär ju även att man har åldrats ett år, att man har ett år mindre kvar att göra allt det man vill. Jag tycker livet kring 35 är perfekt! Man är tillräckligt gammal för att veta vem man är och vad man vill, man känner sig fortfarande ung i både kropp och själ, barnen är i en härlig ålder, och livet känns stabilt. Nu när jag fyllt 37 känner jag att 40-årsdagen närmar sig med stormsteg. Är det en begynnande 40-årskris? Nej, troligtvis inte. Varje ålder och period i livet har ju sin charm, och när jag är 40 väntar en ny spännande tid som färdig läkare. Men jag är bara så makalöst nöjd med livet som det känns nu. Även om jag alltid varit levnadsglad och positiv så tror jag aldrig att jag känt mig så tillfreds med livet som jag gör nu och har gjort de senaste åren. Livet kring 35 är härligt!

Annons