Termin 6 avslutad

Höstterminen har avslutats med två stora tentor i måndags och tisdags. Det har varit krävande dagar som verkligen tagit på krafterna. Därför kändes det extra skönt när jag igår fick beskedet att jag klarat båda proven!

Måndagens OSCE-test (Objective Structured Clinical Examination) var en riktig pärs. OSCE är en praktisk/muntlig form av tentamen, den här gången med tio stationer (rum). På varje station hade man 5 minuter på sig. Jag fick sämsta möjliga start och var helt säker på att jag inte klarat första stationen. Man var tvungen att klara samtliga 10 stationer för att bli godkänd. Vi fick inte veta under provets gång om vi klarat stationerna eller ej. Resultatet fick vi först i fredags, fyra dagar senare.

Station 1 – Urinsediment: Här skulle man titta på urinprov i mikroskop. Jag kunde identifiera och namnge de olika cellerna och de olika typerna av cylindrar som bildas vid njurskada. Men jag kände att jag inte alls hade koll när det gällde att ställa diagnos. Men på något sätt har läkaren som bedömde mig ansett att jag ändå har tillräckliga kunskaper i ämnet.

Station 2 – Sköldkörtelundersökning: På den här stationen var det en patient vars sköldkörtel (tyreoidea) man skulle undersöka. Det finns ett slags schema för vad som ska ingå i en sådan undersökning, så det var bara att försöka minnas det och göra så gott man kunde. Jag har aldrig tidigare känt på, eller bedömt, en förstorad sköldkörtel men någon gång ska vara den första, och det blev nu under examinationen.

Station 3 – Hjärta: Här skulle man göra en komplett manuell hjärtundersökning på en patient. En noggrann hjärtundersökning är svår att hinna med på 5 minuter så det gällde att vara snabb. Det första man ska göra är att titta på hur patienten verkar må. Är patienten andfådd, finns det ödem som t.ex. bensvullnad, går det att se någon halsvenstas som kan tyda på dålig hjärtfunktion? Man ska lyssna över halsartärerna, ta pulsen, känna på bröstkorgen samt försöka känna hjärtspetsstötar (iktus) och bedöma dess kraft. Och så klart ska man lyssna på hjärtat med stetoskop, och då lyssna över hjärtats fyra klaffar för att hitta ev. blåsljud. Jag hittade ett blåsljud över aortaklaffen som jag bedömde som en aortastenos, d.v.s. en förträngning på aortaklaffen. Blåsljud på hjärtat uppkommer när någon av klaffarna inte kan öppnas tillräckligt mycket (stenos) eller inte håller tillräckligt tätt (insufficiens).

Station 4 – EKG- och spirometritolkning: På den här stationen gick tiden verkligen fort. På 5 minuter skulle man på ett systematiskt sätt tolka två olika EKG-undersökningar och en lungfunktionsundersökning samt ställa diagnos enligt utfallet av varje undersökning. Man skulle alltså tänka högt och berätta hur man läser av undersökningarna och sedan redogöra för bakomliggande sjukdom. Att göra en systematiskt EKG-tolkning inkluderar väldigt många steg, och när man inte är så van är det svårt att göra det snabbt. Men jag lyckades identifiera ett förmaksflimmer, en högersidig hjärtinfarkt och KOL.

Station 5 – Rapportering enligt SBAR: Här gällde det att snabbt läsa på om en patient som kommit in på akuten (ca 1 A4-sida med text) och plocka ut den viktigaste informationen och kortfattat och strukturerat rapportera sökorsak (S), bakgrund (B) (tidigare sjukdomar, läkemedel m.m.), aktuell situation (A) (symtom, undersökningsresultat, provsvar m.m.) samt rekommenderad åtgärd (R). På akuten ska en sådan överrapportering helst inte ta mer än 45 sekunder.

Station 6 – Hjärt-lungräddning: I det här rummet krävdes korrekt utförd HLR på docka. Man skulle kontrollera medvetande, fria luftvägar och andning, utföra korrekta hjärtkompressioner och inblåsningar, samt använda defibrillator. Till dockan var det kopplat en mätare som registrerade antal godkända kompressioner och inblåsningar. Både kraft och hastighet bedömdes. Jag var väldigt rädd för att inte klara detta eftersom jag vet att jag varken är särskilt stark, snabb eller uthållig. Jag tog i för kung och fosterland och var helt slut efteråt.

Station 7 – Beskriva statusfynd: Detta var en av de lugnare stationerna. Man fick se fyra foton på olika undersökningsfynd. Dels skulle man namnge fynden och dels säga till vilken sjukdom de var kopplade. Det var främst bilder på utslag/sår.

Station 8 – EKG-koppling: Här skulle vi visa att vi kunde koppla ett EKG och placera de 10 elektroderna korrekt. Inte så svårt, men lätt att göra fel i en stressig situation.

Station 9 – Neurologi: En basal neurologisk undersökning består av 27 olika test/bedömningar. Jag blev tillfrågad att utföra/beskriva fem av dessa. Bl.a. undersökning av ev. ansiktsförlamning och ev. neurologisk funktionsnedsättning i armar och fingrar. Läkaren som bedömde den här stationen avslöjade inte med en min om man var på rätt spår eller ej. Han bara stod och stirrade på en, vilket kändes väldigt obehagligt.

Station 10 – Lunga: På den här stationen var det en patient som skulle undersökas. Jag lyssnade, och lyssnade på patientens lungor helt enligt konstens alla regler och minuterna tickade snabbt. Men jag kunde inte höra något avvikande hur mycket jag än lyssnade. Jag var så säker på att det skulle finnas något som tydde på lungsjukdom. När jag tittade på hur patienten andades så kunde jag se att han använde andra andningsmuskler än normalt vilket är tecken på t.ex. KOL. En lätt KOL kan inte höras m.h.a. stetoskop. Det fick bli min diagnos vilken var rätt som tur var. Eftersom jag la så mycket tid på att lyssna och perkutera (”knacka”) på lungorna hann jag inte undersöka intilliggande lymfknutor, vilket ingår i en komplett lungundersökning. Dock sa jag till bedömande läkare att jag hade tänkt att göra det om tiden hade funnits. Läkaren var snäll och sa att min undersökning var fullt tillräcklig.

Det låter kanske inte så märkvärdigt med OSCE, men detta är det jobbigaste provet jag någonsin gjort. Jag får hjärtklappning och ont i magen bara jag tänker tillbaka på situationen. Det är så himla skönt att ha det avklarat och slippa behöva göra om.

Den skriftliga tentan i tisdags var också en prövning. Framför allt var den stressig. Det var 120 frågor som skulle besvaras på fyra timmar. Det innebär endast 2 minuter per fråga. Tentan var 60 sidor lång så det var ganska mycket text eller bilder (EKG-kurvor, röntgenbilder, tabeller, provsvar) att analysera. Det gällde att hålla ett bra tempo och inte fastna för länge på någon uppgift. Jag klarade godkänt-gränsen med ganska bra marginal, vilket känns jätteskönt. 74 poäng krävdes för godkänt och mitt resultat blev 87. Några andra betyg än godkänt delas inte ut på proven. Frågorna på tentan var inom områdena kardiologi, lungmedicin (inkl. allergi), gastroenterologi, hematologi, njurmedicin, endokrinologi (hormonsjukdomar), kärl (blodproppar) och akut neurologi. De områden som jag lyckades bäst på var lungmedicin, kardiologi och kärl. Allra sämst gick frågorna om njure och endokrinologi. Endokrinologi är väldigt intressant, men otroligt svårt. Njursjukdomar är också komplicerade men inte alls så intressanta tycker jag. Det som varit mest intressant under terminen är nog, hjärtsjukdomar, lungsjukdomar och blodsjukdomar.

Det känns lite konstigt att all undervisning i internmedicin under utbildningen är i princip klar nu, bortsett från vårdcentralsplacering under sista terminen. Jag kan ju inte påstå att jag känner mig fullärd. Det är tur att det väntar AT (allmäntjänstgöring) efter examen där man får möjlighet att repetera och komma tillbaka till de internmedicinska klinikerna.

Nu njuter jag av en veckas ledighet innan vårterminen (termin 7) drar igång den 28 januari. Tänk att jag ”bara” har 2 år kvar av utbildningen nu. (Jag har fått tillgodoräkna mig mitt examensarbete från apotekarprogrammet och kan hoppa över en termin (termin 10), vilket göra att jag läser 10 terminer istället för 11.)

 

 

 

Annons