Slut på termin 8

Nu är läkarutbildningens tuffaste termin avklarad och det känns så himla skönt. Höstterminen fortsatte ett par veckor efter julledigheten med inläsningsdagar inför de båda tentorna.  När proven sedan var gjorda avslutades terminen med en veckas professionell utveckling, som det kallas när man fördjupar sig i ämnen knutna till läkarrollen som inte är medicinskt kopplade.

Förra onsdagen var det alltså dags för den ökända praktiska examination (OSCE: Objective Structured Clincal Examination). Det är värsta tänkbara sätt att bli bedömd på. Det finns inget annat som gör mig så stressad och nervös, och jag vet att jag inte är ensam att känna så. Den här gången var det åtta stationer vi skulle bli bedömda på. På varje station hade man fem minuter på sig för att lösa uppgiften, sedan ljöd en visselpipa och man skulle direkt ge sig ut ur rummet och in i nästa rum för att ta sig an en ny utmaning. I förväg hade vi fått en lång lista på tänkbara färdigheter som skulle kunna testas. Men det går aldrig att vara helt förberedd på vad som väntar.  De moment som testades var kopplade till anestesi, kirurgi, ortopedi, urologi och röntgen. Varje station bedömdes utifrån en sexgradig skala, där lägsta godkända poäng var 4. Den mest stressiga stationen var ortopedi-röntgen. På fem minuter skulle man bedöma fem olika patientfall, d.v.s. för varje fall läsa en kort beskrivning av patienten, tolka två röntgenbilder tagna i olika vinklar, fastställa diagnos och ange behandling. Man hade alltså bara en minut på sig per fall. Det är en nästan omöjlig uppgift tycker jag. Det är kanske inte så svårt att avgöra om det rör sig om en fraktur eller ej, men det är inte särskilt lätt att snabbt bestämma om det bara krävs gips eller om den måste opereras och i så fall hur frakturen ska lagas (stift/spikar/skruvar/plattor/ledprotes). På anestesistationen handlade det om att skapa fri luftväg på en patient (docka) som slutat att andas och sedan ventilera patienten manuellt och försäkra sig om att patienten blev tillräckligt syresatt. På urologistationen skulle vi sätta urinkateter på docka. På ortopedistationen skulle vi undersöka och diagnostisera en patient med akut ryggont. En station handlade om handkirurgi och bedömning av sen- och nervskador på en patient som (låtsas) skurit sig i handen. Kirurgistationerna handlade om buksmärta och bukundersökning på docka samt knöl i bröstet och bröstundersökning på docka. De stationer som jag lyckades sämst på var de två röntgenstationerna. På den ena skulle man som sagt bedöma skelettskador, och på den andra skulle man bedöma en skiktröntgen av buken. Jag fick fyror på dessa stationer, vilket jag ändå är nöjd med med tanke på hur svårt jag tyckte det var. De andra stationerna fick jag femmor på. Även om jag inte fick högsta poäng så är jag otroligt lättad över att ha klarat det. Det är ett  väldigt påfrestande och krävande sätt att bli bedömd på och det är svårt att prestera på topp under den stress man utsätts för.

Dagen efter var det dags för nästa prov. Den teoretiska tentamen, som tidigare var skriftlig men som nu görs elektroniskt på utdelade surfplattor, gick bättre än jag vågat hoppas på. Jag klarade godkäntgränsen med rejäl marginal vilket så klart känns otroligt bra. Provet bestod av 120 frågor inom ungefär samma områden som den praktiska tentan. Bäst presterade jag inom onkologi, handkirurgi och kärlkirurgi där jag klarade runt 90% av frågorna. Svårast var frågorna om röntgen och anestesi. Men trots det lyckades jag ändå prestera över medelsnittet gällande anestesi. Frågorna om ortopedi gick betydligt bättre än väntat med tanke på hur svårt jag tycker det är. Frågorna om urologi och allmän kirurgi gick helt okej och jag hamnade kring medelsnittet.

Efter två krävande tentor hade det varit skönt med en ledig dag för att pusta ut lite. Men fredagen förra veckan var en heldag i skolan med fokus på etik och kommunikation. Likaså måndagen ägnades åt dessa ämnen. Tisdagen var en dag fylld av föreläsningar kring bemötande av patienter med olika svårigheter som nedsatt hörsel, språkproblem, kognitiva funktionsnedsättningar och intellektuell funktionsnedsättning. Därefter var det dags för två dagars internat med fokus på döden, sorg, tröst, svåra besked och nödvändiga samtal. Tidigt i onsdags bussades hela klassen på drygt 100 studenter till Örenäs slott och konferensanläggning. Där bjöds vi på god mat och övernattning men också på lärorika, tänkvärda seminarier som verkligen berörde.  Vi fick även genom rollspel träna på att ge svåra besked till patienter (inhyrda skådespelare) och bemöta/hantera deras reaktioner. Otroligt lärorikt och nyttigt, och jag blev så otroligt glad för den positiva feedback jag fick.

Nu tänker jag njuta av en veckas ledighet innan vårterminen och termin nio, min näst sista termin på läkarprogrammet, drar igång.

Annons