Jag har nu varit några dagar på en av sjukhusets psykosavdelningar och ska vara där några dagar till nästa vecka. Läkararbetet består främst av patientsamtal. Jag sitter med och lyssnar när överläkaren har enskilda samtal med patienterna. Patienterna på avdelningen har svåra psykiatriska sjukdomar. Den vanligaste psykossjukdomen är schizofreni som vid psykotiska episoder ger vanföreställningar, hallucinationer och tankestörningar. Ofta handlar det om paranoida vanföreställningar där patienterna känner sig förföljda, övervakade och hotade. Det kan även handla om vanföreställningar med storhetsvansinne där patienterna är övertygade om att de är utvalda eller har en viktig roll för världens framtid. Den vanligaste typen av hallucinationer vid schizofreni är hörselhallucinationer där patienterna hör röster som talar till dem. En annan grupp av patienter med psykos som jag mött på avdelningen är de som använder droger. Droger som t.ex. cannabis och amfetamin kan utlösa psykoser. Oftast går dessa psykoser över ganska fort.
Nästa vecka ska jag förutom att vara på psykosavdelningen även vara en dag på PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning) och på torsdag blir det prov (DOPS) igen. Den här gången ska vi testas på suicidriskbedömning. I princip alla patienter som kommer till psykiatriska kliniken ska bedömas avseende risken för självmord genom att man dels ställer riktade frågor till patienten om ev. dödslängtan och självmordsplaner, dels genom att försöka identifiera patientfaktorer som skulle kunna öka respektive minska risken för självmord.
Om ett par veckor drar helgjourerna igång. Fram tills dess försöker jag koppla av och njuta av helgerna så mycket det bara går. Den här helgen har jag och barnen spenderat lördagen hemma hos mamma och pappa, och idag startade jag och Selma dagen med ett besök i ishallen.
Apotekare S. - SOM VILL BLI läkare 
Hej!
Skulle du säga att psykiatri är någonting du kan jobba inom i framtiden? Varför/varför inte?
Har du någon gång känt dig rädd på avdelningen? Är det vanligt att man som läkare blir hotad eller fysiskt påhoppad inom psykiatrin?
Vad har vart lättast med psykiatri? Vad har vart svårast?
Jag lovar att återkomma med mina tankar när psykiatrikursen är klar.
Jag kommer troligtvis inte att bli psykiatriker i framtiden. Inte för att jag inte tycker det är intressant, utan för att det finns andra områden som intresserar mig ännu mer. Det är ändå en ganska stor skillnad på psykiatrin och somatiken. Och det är den somatiska/medicinska inriktningen som hela tiden lockat mig. Men eftersom så många patienter har psykiatriska problem så lär jag garanterat att träffa dessa patienter, även om jag inte arbetar inom psykiatrin. Allmänläkare på vårdcentral träffar t.e.x många patienter med depression, ångest, oror, sömnproblem m.m.
Jag har aldrig känt mig rädd på avdelningen. Som student lämnas man aldrig ensam med patienterna och på avdelningarna är det mycket personal ute i korridorerna som har uppsikt över patienterna. Dessutom har alla medarbetare larm på sig. De patienter som är mest aggressiva och utåtagerande vårdas på PIVA (psykiatriska intensivvårdsavdelning). På psykiatriska akuten kan man träffa på oberäkneliga och utåtagerande patienter, vilket jag varit med om. Men jag kände mig inte rädd. Personalen där är så van att ta hand om dessa patienter och får fort full kontroll över situationen. Som läkare lämnar du rummet om en patient blir hotfull, och kallar på hjälp.
Det är svårt att svara på vad som varit lättast och svårast. Men inom psykiatrin krävs inte samma praktiska kliniska färdigheter som inom andra specialiteter. Man arbetar inte så mycket med händerna , mer än att man ibland lyssnar på hjärta, lungor och gör neurologstatus. Man behöver alltså inte lära sig olika undersökningsmetoder. Istället handlar det om att prata med patienterna. Det som kan kännas svårt är att prata med och bemöta patienter som är väldigt psykotiska eller misstänksamma, och patienter i djup kris, som är svåra att nå fram till.
Intressant!