Öronoperation och Minnesmotagningen

Även den här studieveckan har varit en blandning av olika ämnen. Jag började med att vara på Ögonmottagningen i måndags. Sedan blev det Öron- näsa- halsmottagningen och även några timmar på operationsavdelningen där jag fick se en öronoperation. Det var en skada/förändring på trumhinnan (cholesteatom) som opererades bort. Ett cholesteatom måste tas bort eftersom det kan leda till benröta och förstöra hörselbenen i mellanörat. Den borttagna biten av trumhinnan ersattes med en muskelhinna. Kirurgen gjorde ett snitt bakom ytterörat och vek fram själva örat för att komma till. Operationen avslutades såklart med att örat syddes på plats igen. Patienten var sövd under operationen som i det här fallet tog ett par timmar.

I torsdags tillbringade jag dagen på Minnesmottagningen som utreder patienter med misstänkt demenssjukdom. Demens ingår i neurologikursen som vi läser nu. Minnesmottagningen i Malmö ligger inte på sjukhusområdet, utan finns i f.d. Östra sjukhusets gamla byggnader. Även om området och byggnaderna i mina ögon ter sig väldigt deprimerande, och dess historia som mentalsjukhus och senare långvårdsklinik med den ökände seriemördaren nästan ger mig rysningar, så var det en helt annan känsla som mötte mig när jag steg innanför dörrarna. Det kändes som en väldigt lugn, harmonisk och varm mottagning, stämningen var väldigt gemytlig och jag som student kände mig välkommen och fick ett fint bemötande. Jag fick först vara med en sköterska som genomförde olika kognitiva tester och sedan fick jag vara med en läkare. De patienter som jag träffade hade Alzheimers sjukdom och var på mottagningen för uppföljning. Alzheimers sjukdom är den vanligaste demenssjukdomen, men det finns även andra demenssjukdomar. Det är ett väldigt intressant sjukdomsområde men samtidigt så gripande och sorgligt. Även om det finns mediciner som kan bromsa förloppet så finns det idag ingen botande behandling. Som läkare vill man ju så oerhört gärna kunna bota sina patienter eller i alla fall kunna behandla de symtom som sjukdomen ger. Men i situationer som denna påminns man om den s.k. läkareden: ”Aldrig skada, om möjligt bota, ofta linda och alltid trösta.”  När det inte finns någon botande behandling så blir de andra bitarna oerhört viktiga, både för patienten och dess anhöriga. Jag hoppas att jag blir en doktor som inte glömmer bort att lyssna och trösta, och som finns där för patienterna och dess anhöriga även när inget bot går att hitta.

Oskar 6 år

I söndags firade vi vår älskade lille prins som fyllde hela 6 år. På morgonen blev det paketöppning i sängen.  Sedan blev det lunch med släkten och ännu fler paket. Oskar tyckte det var roligt och spännande med paket, även om han inte riktigt kunde öppnade dem själv. Han fick många fina leksaker, böcker och kläder men även en hel hög med presentkort på spel/appar till sin iPad. Det finns inget annat som Oskar tycker så mycket om som sin iPad, och det finns inget annat han lär sig så mycket av som att spela pedagogiska barnspel på iPad.

Oskar satt inte med vid bordet mer än några få sekunder men han sprang runt mellan gästerna och verkade trivas. Att blåsa ut ljusen i tårtan var svårt, så Selma fick hjälpa till. Det är inte helt lätt att ordna en kalasbuffé som Oskar gillar, men vi hade i alla fall dukat fram favoritkexen och favoritgodiset. Dukningen hade temat ”Drömmarnas trädgård” som är en sagovärld med figurer som Oskar tycker jättemycket om. Jag tror att han tyckte det var en trevlig och mysig eftermiddag, även om han kanske inte helt förstod att han fyllde år.

   

 

Veckans instagrambilder

Förra helgen bestämde jag mig för att testa Instagram. Jag måste säga att det är ganska kul och inspirerande. Bäst gillar jag såklart min blogg där jag kan uttrycka mig i skrift. Att skriva är det jag brinner för. Men kanske ligger det något i det där med att ”en bild säger mer än tusen ord”? Nu finns i alla fall Apotekare S även på Instagram. Att posta en bild i Instagram är ett väldigt snabbt och lätt sätt att dela med sig av något man vill visa. Och även om många bilder talar för sig själv så tycker jag det är kul att få ge min historia bakom bilderna. Så här kommer veckans instagrambilder i bloggform.

Förra lördagen passade jag på att vara ute ett par timmar och räfsa bort vissna löv från rabatterna och även göra lite vårfint  i krukorna vid ytterdörren. Äntligen försvann den torra ljungen och byttes ut mot penséer, ranunkler, pärlhyacint och kungsängslilja. En liten blomma fick följa med in och ge lite vårstämning i köksfönstret.

 

När vi städade dvärghamstern Musses bur kom katten Sigge och ville vara med. Djuren är väldigt intresserade av varandra och har hittills bara hälsat på varandra genom hamsterburens galler. Men nu fick de säga hej på riktigt och ge varandra en vänskaplig puss på nosen. 

 

Den 19 mars fyllde katten Sigge 9 månader. Det är inte klokt så stor han har blivit sedan han kom till oss för ett halvår sedan. Stor, fin och ståtlig är han vår silvertiger. Sigge är väldens bästa och gosigaste katt. Selma och Sigge är bästa vänner och myser tillsammans långa stunder varje dag. Tänk att vi fick en katt som passar in så bra i vår familj. Han är väldigt sällskaplig och tålig. Han låter Oskar klappa honom även om Oskar inte alltid är så försiktig.

 

Grönt är skönt, brukar man väl säga. Onsdagen blev en grön dag. Först klädd i sjukhusets gröna kläder och sedan på lunchrasten hann jag med en liten shoppingtur och fyndade en vårig grön top som jag tänker passar fint till påsk.

 

I torsdags var det Rocka-sockorna-dagen och vi tog på oss strumpor i blandade färger. Dagen uppmärksammades stort på Selmas skola. Att lyfta fram allas lika värde är viktigt. Alla är inte lika, men lika värdefulla. Vi är var och en unika. Selmas klass har jobbat mycket med likheter och olikheter den här veckan, och att alla har olika förutsättningar och behov. När en av Selmas lärare berättade om sitt barn som har funktionsvariationer räckte Selma upp handen och berättade om Oskar inför hela klassen. Tänk vilken klok och modig dotter och storasyster vi har som med självklarhet och stolthet berättar om sin alldeles unika och underbara lillebror. Vilken fantastisk egenskap, att som 8-åring våga stå upp för de som inte är som alla andra. 

Ögonoperation

Jag pustar ut efter en spännande och lärorik, men också ganska intensiv och krävande vecka. Jag har varit runt på ögon, öron och neurologen där det varit både kandidatmottagning och teoretiska seminarier. Att få träffa patienter och att få lära sig en massa nytt är väldigt, väldigt givande, men det tar också en del kraft och ger en viss anspänning. Jag är hela tiden på helspänn. Det är svårt att slappna av när man inte är så rutinerad och man hela tiden har läkarens ögon på sig för att bli bedömd. Veckan har dock gått väldigt bra och jag känner mig nöjd med min insats. Men det har inte blivit så mycket tid till återhämtning på kvällarna, för det gäller ju att komma påläst och förberedd till allt vi gör. Normalt har vi 1-2 seminarier per vecka, men den här veckan har vi haft fyra stycken. Seminarierna är uppbyggda på lite olika sätt beroende på vem som håller i dem, men det är en typ av läxförhör, så det är ganska pinsamt att komma oförberedd.

I onsdags förmiddag hade jag dock ett moment som inte krävde någon förberedelse eller större insats för mig som student. Då var det dags att ta på sig de gröna sjukhuskläderna och vara med och titta på en ögonoperation, närmare bestämt en starr-operation. Grå starr (katarakt) innebär att ögats lins blir grumlig och då ger en försämrad syn. Det är en väldigt vanlig åkomma hos äldre personer. Det utförs över hundratusen starroperationer i Sverige varje år, och det är med andra ord den vanligaste operationen. Patienten är vaken när ingreppet görs och ögat bedövas med ögondroppar. Läkaren lägger ett litet, litet snitt i hornhinnan och sedan går man in med ett litet instrument som med hjälp av ultraljud bryter ner linsen i små, små bitar som sedan kan sugas ut. En ny lins som är hoprullad förs in genom det lilla hålet och vecklas sedan ut inne i ögat. En starr-operation tar normalt inte många minuter att utföra och patienten kan gå hem direkt efter ingreppet. I fallet som jag fick vara med att se var det dock lite mer komplicerat och överläkaren fick komma in och slutföra operationen, men allt slutade bra utan några komplikationer.

Lekland på schemat

Jag har varit gräsänka i helgen och har försökt göra helgen lite extra rolig och mysig för barnen. Den senaste veckan har Oskar fastnat för Youtube-klipp från leklandet Busfabriken. Vi bestämde att ett besök där skulle bli en kul fredagsutflykt att se fram emot. Jag satte upp en Busfabriken-bild på Oskars bildschema redan i början av veckan och så har vi sedan tittat på schemat varje dag och räknat dagarna som är kvar. Ett besök var dock inte tillräckligt, för redan dagen efter såg jag att Oskar letade bland bilderna och satte upp bilden på Busfabriken igen. Tyvärr blev det inte en tur dit i lördags.  Men det är så kul att se att Oskar visar att han har förstått att schemat visar det som ska hända, och att han kan visa på ett väldigt tydligt sätt vad han vill ska ske.

Världens snällaste storasyster tar hand om världens bästa lillebror på Busfabriken och visar och hjälper honom med allt som är lite svårt.

Oskar tyckte det var på sin plats med ett nytt besök på Busfabriken redan dagen efter, och satte helt enkelt tillbaka bilden på schemat.

Bildschemat visade även en aktivitet på söndagen som blev väldigt uppskattad. Selma var bjuden på hopp-kalas på trampolinparken Jump, så jag bokade in Oskar för en timmas hoppning så att han också fick ha lite skoj. När jag såg hur många barn det var där blev jag ganska orolig för hur Oskar skulle klara det. Så förvånad jag blev när han utan problem accepterade att man bara får hoppa ett barn åt gången på varje studsmatta och att man måste vänta på sin tur, samt låta andra barn hoppa som stått och väntat. Oskar läste av de andra barnen fantastiskt bra. Så fort någon ställde sig och väntade där han hoppade, klev han av studsmattan. Han stod även själv snällt och väntade på sin tur. Jag blev verkligen imponerad!

Schemat för den här veckan visar en alldeles speciell grej, nämligen Oskars födelsedag. Men först är det ett det bl.a. ett tandläkarbesök som ska klaras av i eftermiddag.

Ögon och öron

Nu håller jag till på Ögonkliniken och Öronkliniken (eller öron- näsa- halskliniken, om man ska vara noga). Byggnaderna ligger intill varandra på SUS Malmö, vilket såklart underlättar. Det är teori blandat med praktik. Det är en hel del olika undersökningstekniker som man måste lära sig. Jag känner att jag nog är bättre på att prata med patienterna, ställa relevanta frågor och att lyssna på deras problem än att undersöka. Jag känner mig i och för sig ganska trygg med mitt stetoskop, men med ett stetoskop kommer man inte särskilt långt när det gäller ögon- och öronsjukdomar. Det tar lite tid att lära sig det rätta handlaget, att förstå sig på apparaterna och alla dess reglage, att lära sig vad man ska titta efter och framför allt att våga ta i lite grann även om det kan kännas obehagligt för patienten.

På ögonmottagningen är det inte alltid som det bokats in några patienter till oss kandidater, och då får vi istället ta patienter som väntar på ögonakuten, som ligger i direkt anslutning till ögonmottagningen. Än så länge har jag inte stött på någon jätteläskig ögonskada, som tur är. Det har varit några olika typer av inflammationer, ögonfransar som växer in mot ögat och skadar hornhinnan och en ofarlig blödning i ögonvitan p.g.a. ett sprucket kärl. Vi har tränat på att undersöka synskärpa och att undersöka ögats olika delar m.h.a. ögonmiskroskop/spaltlampa.

På öronmottagningen är patienterna inbokade i förväg. Väntetiden för patienterna blir kortare om de accepterar att komma till kandidatmottagningen. Första mottagningsdagen vi hade på öron var fokus på just öronpatienter. Nästa tillfälle var det patienter med näsproblem. Nästa vecka är det patienter med yrsel som bokats in.

Jag har också gått brevid en öronläkare på kvällsjouren på akuten. Det var en ganska lugn kväll och inte så mycket dramatik. Jag har hört andra studenter berätta om våldsamma näsblödningar, urakuta luftvägsstopp och brådskande operationer.

Ögon och öron är specialteter som är väldigt olika de medicinska specialiteter vid tidigare läst. De är fokuserade på en väldigt begränsad del av kroppen. Jag har svårt att se mig själv som en framtida ögon- eller öronläkaren. Men jag försöker ändå suga åt mig så mycket kunskap som möjligt. Om jag hamnar på vårdcentral i kommer jag säkert få handlägga mängder med patienter med öroninflammation, bihåleinflammation eller halsfluss. Och framför allt är det viktigt att lära sig känna igen allvarliga tillstånd som behöver remitteras akut till ögon- eller öron-läkare.

På Babblar-musikal med Oskar

I söndags åkte jag och Oskar på en liten utflykt till Lund, bara vi två. Vi tog tåget dit och bussen hem. Oskar tycker ju väldigt mycket om att åka både tåg och buss. I Lund gick vi först och åt hamburgare innan vi gick till Stadsteatern för att se den nya Babblar-musikalen. Babblarna har tillhört Oskars favoriter sedan han var liten.

Jag tror att Oskar tyckte det var roligt. Det är svårt när han inte kan tala om vad han tycker. Vi satt på första raden, precis i mitten och såg jättebra. Kanske satt vi lite för nära scenen. För när de tog fram en studsmatta på scenen vara Oskar snabb med att försöka ta sig upp dit. Han älskar ju att hoppa studsmatta. Men jag lyckades hålla kvar honom.

Ofta när vi kommer till nya platser så håller Oskar för öronen och/eller ögonen för att skärma av sig från alla nya intryck. Det gjorde han även i söndags. Men jag tror inte det är ett tecken på att han ogillar situationen, bara ett sätt att hantera nya ställen lite bättre.

Det var ett par tjejer på tåget som satt mitt emot oss, som försökte få kontakt med Oskar. Men han drog bara ner mössan över ögonen så att han inte behövde se dem. Så kan man också göra när man inte vill ha kontakt med främlingar. 🙂

Det är inte så ofta som jag och Oskar åker iväg ensamma. Oftast gör vi ju saker hela familjen tillsammans eller så har jag båda barnen med mig. Då tänker jag inte på hur mycket man faktiskt småpratar med varandra hela tiden. Nu när jag var själv med Oskar blev det lite konstigt att gå och småprata, för det blir lite som att prata med sig själv. Oskar ger inga som helst gensvar. Men jag försöker att prata med honom på liknande sätt som jag pratar med Selma. Att bara vara tyst hade känts ännu konstigare. Men jag undrar vad folk på tåget eller restaurangen tänkte när jag pratade på utan att Oskar svarade eller verkade bry sig.

Jag och Oskar hade iallafall en mysig stund tillsammans, och jag hoppas att han blev nöjd med vår lilla utflykt.

Mello-mys

Man kan tycka vad man vill om det utdragna Melodifestival-jippot. Men dessa sex lördagskvällar som Mello-festen pågår medför ändå lite extra feststämning och gemenskap. Att tillsammans, oavsett ålder, samlas för att kommentera, hylla, nynna med till och ibland även förfasas över bidragen är ju faktiskt ganska kul.

Igår blev det en spontan Mello-kväll hemma hos Tobias och Anna. Väldigt mysigt och trevligt. Selma hade redan hunnit bestämma med en kompis så hon följde inte med. Istället fick Oskar full uppmärksamhet och mös med morbror. Anna hade bakat en mumsig kladdkaka med kolasås inuti som vi njöt av framför tv:n.

De två tidigare Mello-lördagarna har vi spenderat med vänner här hemma. Då har vi bl.a. bjudit på fisksoppa med lax, torsk, räkor, saffran och vitt vin efter ett recept från mamma. Mamma har en otrolig repertoar av rätter och hon är min stora inspirationskälla när det gäller matlagning. Soppan serverades i den hundra år gamla soppterrinen som varit min morfars mors. En av lördagarna bakade jag och Selma chokladtårta med pekannötter och maränger, och den andra lördagen blev det makens favoritefterrätt; den gamla klassikern toscapäron med glass.

 

Andra deltävlingen såg jag och Selma på plats i Malmö Arena och första deltävlingen såg vi tillsammans med mina föräldrar och syskon här hemma. Hur det blir på lördag när det är final vet vi inte ännu. Kanske blir det en lugn och mysig kväll hemma i soffan, bara jag och barnen, eftersom mannen i familjen måste jobba.

Neurologpatienter och ögonintroduktion

Tre förmiddagar den här veckan har jag varit på kandidatmottagning på Neurologmottagningen. Kandidatmottagning innebär att det är en eller flera läkarkandidater som är med och träffar patienterna. Den avsatta tiden för besöken är lite längre än vanligt så att läkarkandidaterna i lugn och ro hinner prata med och undersöka patienten. En ordinarie läkare är med i bakgrunden. Vi blir bedömda på vårt sätt att prata med och undersöka patienterna. Denna vecka var det fokus på att så självständigt som möjligt göra en komplett rutinundersökning av nervsystemets funktioner. Det innebär att man undersöker patienten när den  står, sitter och ligger ner. Man vill studera patientens gångmönster, benstyrka, armstyrka, känsel, reflexer, koordination, ögonrörelser, pupillreaktion, synfält, ansiktsmuskulatur m.m. (Totalt 25 olika test/undersökningar ingår i ett komplett rutin-nervstatus.) Jag fick högsta betyg på undersökningsmomentet, vilket så klart kändes riktigt bra. Jag tycker neurologiska sjukdomar är jättespännande och jag fick ta del av många intressanta patientfall under kandidatmottagningen, så som narkolepsi, epilepsi ,trigeminusneuralgi (svår nervsmärta i ansiktet) och ett fall av oklart känselbortfall och försämrad gång.

Veckan har också bjudit på en introduktion till oftalmologin (ögat och dess sjukdomar). Vi har fått prova på att undersöka varandras ögon med hjälp av dels oftalmoskop; ett litet instrument som man använder för att undersöka ögonbotten (näthinnan), och dels spaltlampa; ett sorts mikroskop som man kan använda för att t.ex. titta på hornhinnan och linsen. Vi har också fått lära oss en del om olika ögonskador och vilka typer av skador som kan handläggas på vårdcentral och vilka som måste skickas till ögonakuten. Vi har fått se många otäcka bilder på frätskador i ögat och bilder där föremål som t.ex. fiskekrokar har fastnat i själva ögat. Jag tål oftast att se det mesta, och tror inte jag kommer att få problem med att vara med vid diverse operationer under nästa termin, men just ögon har jag jättesvårt för. Det knyter sig i magen så fort jag ser ett svårt skadat öga. Jag vet att vi snart ska träna på att plocka ut skräp som fastnat i ögat och då måste man vända (evertera) ögonlocket ”ut och in”. Jag ryser av bara tanken. Men förhoppningsvis är det som allt annat, att man vänjer sig ju mer man ser/gör det. Men en sak är säker; jag ska inte bli ögonläkare.

Spaltlampa