Förskolechefen har bett oss att fundera på att låta Oskar börja på en förskola anpassad för barn med särskilda behov. Min första spontana tanke var NEJ. Jag vill att Oskar ska få stanna i den miljö han är van vid tillsammans med vanliga barn och den personal som vi tycker så mycket om. Men efter att vi fått veta att Oskar kanske inte får vara kvar i sin nuvarande grupp p.g.a. omstruktureringar, samt att barnpsykologen vi träffat på barnhabiliteringen talat varmt om den specialanpassade förskolan, har vi börjat tänka lite mer på det alternativet. Vi har i alla fall bokat in ett besök där efter helgerna för att bilda oss en uppfattning.
När jag i helgen fick en timme för mig själv bestämde jag mig för att ta en promenad bort till den aktuella förskolan för att känna in miljön i området och se hur lång tid det kan tänkas ta att gå dit. Förskolan ligger på det området som tidigare tillhörde gamla Östra sjukhuset här i Malmö. Ett sjukhusområde uppfört på 1930-talet med plats för många hundra patienter. Ett s.k. mentalsjukhus med stora huslängor uppförda i någon sorts parkliknande miljö. Att vandra där en grå, regnig decemberdag och se ett nästintill tomt gammalt sjukhusområde kändes kusligt. Det enda huset som det kom ljus ifrån var nuvarande rättspsyk. Området gav mig kalla kårar. Det krävdes inte särskilt stor fantasi för att förstå vad som hänt här under förra århundradet. Jag kan föreställa mig all den rädsla och ångest som måste sitta i husens väggar efter alla de stackars patienter som säkert inte fått den barmhärtiga omsorg de så väl behövt.
Området hyser numera flera förskolor och skolor, så under vardagarna är det förhoppningsvis en annan känsla som möter en. Men att placera Oskar här, i en förskola som ligger granne med rättspsyk och deras taggtrådsinhägnade uteplats, i ett hus som får håret att resa sig på armarna när man tänker på dess historia, hur ska det någonsin kunna kännas tryggt och fridfullt?
Så klart ska vi göra ett besök på den välrenommerade förskolan. Men jag har bestämt mig för att kämpa för att Oskar ska få stanna där han är, hos de fröknar som vi känner sådant förtroende för och som gör allt för våra barn. Vår lilla förskolan håller till i ett litet hus, till en början tänkt som ett provisorium. Men nu är det en mysig plats där våra barn känner stor trygghet. Mycket trivsammare än det intryck jag fick av de stora gamla sjukhuskomplexen.
Barnens förskolepersonal är våra bortglömda vardagshjältar. De gör så otroligt mycket för barnen och ändå får de, som jag förstått, nästan aldrig ens ett ”tack” eller ett ”god jul” från en del av föräldrarna. Jag är inte heller alltid bra på att visa min suppskattning, och ibland tar man deras engagemang och omsorg för given. Men i år, efter den höst som varit, ville jag mer än någonsin att de ska veta hur mycket de verkligen betyder, och skrev helt enkelt det på de små julklapparna vi lämnade till dem.
”Selmas 6:e och Oskars 1:a termin på dagis blev inte helt som vi tänkt oss… Men, när världen gungar och livet ändrar riktning värmer det att veta att vi har ert stöd, och att ni tar emot Oskar och Selma med öppna armar. Tack för att vi kan lämna det käraste vi har i er trygga omsorg. Tack för att ni kramar, tröstar och bryr er om när vi inte kan vara där. Tack för sommarfest, maskeradkalas, luciafirande och utflykter. Tack för alla sagor ni läser, alla sånger ni sjunger och alla fina teckningar ni sparar med namn och datum på. Ett stort varmt tack för att ni alltid ställer upp. Ni är våra vardagshjältar!”
Så här fina pepparkakshjärtan hade vår gulliga förskolepersonal gjort till alla barnen.
Precis som förra året tog Selma hem de flesta paketen i julklappsleken.
Glädjen var stor över att få träffa tomten en andra gång denna jul.
Spel, julmat och snö. Inga krav eller måsten. Perfekt juldag!
Kul med riktig vinter.
Apotekare S. - SOM VILL BLI läkare 