Jag har haft det stora nöjet att få besöka Farmacihistoriska museet i Stockholm. Jag och mina kollegor fick en guidad visning där i onsdags. Det var en mycket engagerad och kunnig gammal apotekare som visade oss runt. Vi fick börja med att se ett stort … Fortsätt läsa Farmacihistoriska museet
Vi har varit några dagar hos mina föräldrar i Vejbystrand, precis som vi brukar vara varje sommar. Vi hade sett fram emot bad i havet, lek i trädgården, middagar på altanen och en massa annat skoj som vi brukar göra där när det är sommar. Men det regnade och blåste och var inte alls skönt, så vi stannade mest inomhus. Vi blev väl omhändertagna och ompysslade precis som alltid. Vi hade det mysigt och spelade spel och såg på film tillsammans och planerade helgens utflykt samt kommande semesterresa. Mellan skurarna vågade vi oss ut på två kortare promenader i blåsten. Ett besök på Vejby loppis blev det, och en kort skogspromenad på Hallandsåsen för att leta efter kantareller.
Mamma och pappa har ett svampställe som fram tills i år alltid bjudit på kantarellfynd. Men nu var de flesta träden borta och med dem också svampen. Lite blåbär hittade vi dock.
Jag kan rekommendera ett besök till den fina loppis-butiken vid Magnarps skola. Selma fyndade ett trollspö och en gammal VHS-film med Snövit och de sju dvärgarna för bara ett par kronor. Filmen är så antik att den bara fungerar hemma hos mormor och morfar 😉
Till Oskars stora glädje hade mormor och morfar letat fram gamla leksaksbilar från vinden. Varenda bil undersöktes noggrant. Även några roliga sällskapsspel hade letats fram ur gömmorna.
Jag tycker så himla mycket om saker som andas historia, saker som minner om en svunnen tid. Extra roligt är det när det är föremål som följt med släkten och bevarats av flera generationer. När min mormor nyligen rensade ut hemma hos sig tog jag mer än gärna emot några av de saker som hon inte längre har plats till.
En allmogeblå brudkista från min mormors mormor Emma Christinas bröllop 1878. Inte nog med att den är väldigt fin, den är också utmärkt till förvaring.
Sidan om den blå träkistan har jag ett skåp där jag ställt en blå emaljerad kaffekanna som användes till fint i mormors barndomshem. Den blå servisen kommer från min morfars mor, som var lärarinna. Vi tror att hon fick den av sina elever i samband med att hon gifte sig och flyttade till Markaryd.
Min morfars mor, Hildur Magnusson (född Odin), utanför Möcklamo skola. (Född 1891 – död 1951)
Vår tvättstugan pryds numer av en tvättbräda och ett strykjärn från mormors barndomshem. Det är svårt att föreställa sig vilket arbete det måste ha varit att ta hand om tvätten innan tvättmaskinen och det elektriska strykjärnet kom. När vardagssysslorna känns betungande får dessa gamla ting bli en liten påminnelse om att vi faktiskt har det väldigt bra.
I källaren står en fin gammal Singer-symaskin som min mormors mor Linnéa hade. Jag vet inte riktigt var i huset jag ska placera den. Skivan till symaskinsbordet är klädd med en slags plastfilm som jag ska försöka ta bort. Under bordsskivan sitter en liten låda för sytillbehör. I den hittade jag nålar och spolar i gamla Albyl-askar och även en liten nåldyna.
Min mormors mor Linnéa Larsson (född Severinsson), som i sitt hem haft alla de ovan nämnda föremålen förutom servisen. (Född 1893 – död 1974) Lite roligt är, att jag fått veta att hon hade en syster som hette Selma (som tyvärr dog som barn), och vår lilla tjej är döpt till just Selma Linnea. Dessutom hette min mormors far, Linnéas man, Oskar, precis som vår lille kille. Linnéa måste ha varit en riktig kämpe. I ungdomen fick hon polio och drabbades av förlamning av ena armen. Det är otroligt att hon använde symaskinen ovan med bara en fungerande arm.
Jag brukar läsa Ebba von Sydows blogg och för ett tag sedan skrev hon om att familjen sålt sekelskiftesvåningen och ska flytta till en funkislägenhet från 1930-talet. Hon beskrev stilen och efterlyste fler tips på hur 30-talet speglas i tapeter, färger, beslag m.m. Eftersom vi bor i ett hus från detta årtionde väckte hennes blogginlägg även mitt intresse för 30-talets typiska inredningsdetaljer.
Vårt hus är en del av en radhuslänga vars utseende nog passar in på funkisstilens beskrivning. Bortser man från taket som inte är platt, så är husen lådformade, som flera kuber ihopsatta till ett stort rätblock. Fasaderna är/var ljusa och slätputsade. Men även om jag kan se tydliga drag från 30-talets funkisstil så lever ändå detaljer från 1920-talsklassicismen kvar. Vilket jag verkligen uppskattar. För funkisstilen är för mig lite för kal och strikt med alltför raka former. Takets vinkel tar bort lite av skokartongskänslan över huset, och hade bara tidigare ägare låtit bli att sätta igen ornamentet i fasaden ovanför ytterdörren hade det brutit av lite mot den kala känslan. Odekorerade fasader kännetecknar funkisstilen så det ursprungliga ornamentet vittnar med all säkerhet om en liten eftersläpning i byggstilen.
Fler tecken från det tidiga 1900-talet och en skön brytning mot 30-talets nya ideal finner man inne i huset. Vackra detaljer som t.ex. takrosetter finns bevarade. Dessa är dock inte lika sirligt utformade som de vid sekelskiftets början utan har följt det lite stramare modet. Men i ett regelrätt funkishus tror jag inte att det hade funnits några takrosetter alls.
Flera olika takrosetter finns bevarade i vårt hus.
En originaldetalj som jag verkligen uppskattar är stavparketten i fiskbensmönster som pryder golven i fem av våra rum. Fiskbensmönstrad parkett har stått sig genom många årtionden och jag vet faktiskt inte om den är typisk för just 30-talet. Men den är lika fin och uppskattad nu som för 80 år sedan.
Fin fiskbensmönstrad parkett som har hållit sig fin trots många år på nacken.
Ett annat tecken på den inredningsmässiga eftersläpningen i vårt 30-talshus är dörrhandtagen, som jag tror tillhör originalinredningen. De är absolut inte så raka i formen som funkishandtag är, utan är mer av sekelskiftesmodell.
Dörrarna i huset har alla tidstypiska handtag, men lite konstigt är det att de är flera olika modeller. Kan några ha bytts ut under tidens gång tro?
På Byggfabrikens hemsida har jag hittat handtag snarlika de som sitter på våra innerdörrar. Enligt beskrivningarna verkar de ändå passa in tidsmässigt med husets uppförande och de andra detaljerna som finns bevarade i huset:
”Sandgjutet och handpolerat dörrhandtag i mässing med svartbetsat trägrepp med 45 mm rosett. Klassisk sekelskiftesmodell med sexkantig hals och pärlrand, vanligt förekommande från sent 1800-tal fram till 1920-talet. Lämplig till innerdörrar.”
”Sandgjutet och handpolerat dörrhandtag i mässing, komplett med 45 mm rosett. Klassisk sekelskiftesmodell med sexkantig hals, vanligt förekommande från sent 1800-tal fram till 1930-talet. Lämplig till innerdörrar och som ytterdörrstycke.”
Framsidan av vårt radhus ligger i perfekt söderläge. Under sommarmånaderna kan vi njuta av gassande solsken nästan hela dagarna på vår lilla uteplats. Men inget gott som inte har något ont med sig. Nästan 80 år i solläge sätter spår på träet runt fönsterna. Alla framsidans fönster är nu (tyvärr) utbytta till moderna, underhållsfria och välisolerade fönster. Även om de är väldigt praktiska så tycker jag det är lite synd att vi satt in nya fönster som helt tar bort känslan av 30-tal. Typiska 30-talsfönster är t.ex. tre-facksfönster utan spröjs. Precis sådana fönster har vi på huset baksida. Vi har fyra stora fönsterpartier som alla är indelade i tre smala fönster. Jag hoppas dessa fönster få leva kvar ett bra tag till. I norrläge är träet skyddat från den tärande solen.
Originalfönster med de i mitt tycke charmiga ”hasparna” som är så långt ifrån dagens moderna öppningsanordningar man kan komma. I alla fönster finns originalfönsterbräden i mörk kalksten.
Innerdörrarna i vårt hus minner mer om 20-tal än 30-tal. Under 1920-talet hade dörrarna ofta tre eller fyra lika stora speglar. Även skjutdörrar var vanliga då. Skjutdörren mellan matsalen och vardagsrummet finns kvar ännu och gör att rummen på ett passande sätt kopplas ihop och er en öppnare känsla fås. Ytterligare ett skjutdörrsparti finns troligtvis bevarat inuti en ombyggd vägg på ovanvåningen.
Innerdörrarna härstammar från tiden då huset var nytt.
Den originaldetaljer i huset som jag fäst mig mest vid är vår underbara trappa. Ursprungligen var den målad i en mörk färg och trappstegen var täckta med en röd matta. Nu är den ommålad och mattan borta, men det är ändå samma trappa som alltid funnits i huset.
Trappan betyder mycket för mig.
För 80 år sedan var planlösningarna mer öppna än vad de varit tidigare. Vardagsrummen förvandlades till samlingsrum och köken blev minimala. Vårt kök passar utmärkt in i beskrivningen minimalt. Ett litet arbetskök är vad det är, utan någon som helt plats för ett matbord. Vårt kök bär idag annars inga spår från 30-talets funkisstil. Men ska jag fantisera lite så ser jag ljusa släta köksluckor framför mig, tillsammans med glasburkar för förvaring under köksskåpen, samt ett schackrutigt golv.
1930-talets husmode var sparsmakat och sobert med ljusa färger och släta ytor. Stuckaturer, ornament, burspråk och andra dekorationer försvann. Vårt hus är en härlig blandning av allt detta. I vårt hus har 20-talet mött 30-talet, och efterhand har såklart de nya tidernas trender satt sina spår.
Det är allt för glest mellan loppisbesöken nu för tiden. Det är helt enkelt svårt att hinna med allt man vill. Men igår när storasyster var lämnad på dagis promenerade jag ner till stan med lillebror i vagnen. En dryg timmes promenad, i det för en gång skull vackra vädret, blev det. Jag var egentligen ute på ett helt annat ärende men när jag passerade två loppisbutiker på vägen var jag bara tvungen att kika in. Och tur var det för jag hittade flera fina små ting som fick följa med hem.
Inne på Myrorna fanns det många fina serviser. Men eftersom jag redan har fler serviser än jag kan använda så fick jag låta bli att handla.
Men ett litet fint Höganäskrus köpte jag med mig i alla fall. Jag tror det kan bli fint att ställa lite lingonris i till jul.
Hos Emmaus fanns det väldigt många fina gamla prylar.
Jag föll pladask för den här kaffekvarnen som nu pryder köksfönstret. Troligtvis är den från 1940-talet.
Enligt Selma är kaffekvarnen en ”spunk”. Tydligen så maler Pippi Långstrump kaffebönor i avsnittet där hon letar efter en ”spunk”.
Jag slog även till på dom här söta små jul-ljusstakarna. Kan dom vara av mässing tro?
Den här flaskan gillar jag. Det skulle vara roligt att få veta dess ålder. Själva flaskan är tillverkad vid Årnäs glasbruk som fanns fram till 1960.
Även om man gärna vill hålla sommaren kvar så länge som möjligt så går det inte att förneka att det är höst nu. Därför har jag städat bort det sista av sommaren och gjort det lite höstfint. Vi har tagit in trädgårdsmöblerna, nästan alla utomhuskrukor har åkt ner i källaren och sommargardinerna ligger nu i tvättkorgen.
Ett par krukor står kvar utomhus, men nu har aster och krysantemum fått ge plats åt ljung och silverek.
De blommiga sommargardinerna i matrummet och vardagsrummet har bytts ut mot gardiner med lite höstigare motiv.
Burspråket (läs lekhörnan) före respektive efter gardinbyte.
Jag passade också på att plantera om en porslinsblomma och samtidigt plocka fram två loppisfynd. Nu till hösten kan det ju passa bra med mörkgröna krukor med eklöv och ekollon på. Krukorna saknar stämplar men under faten finns en Gustavsbergstämpel med årtalet 1913. Krukorna bör alltså vara 100 år i år och därmed klassas som antikviteter.
Vi bor i ett gammalt radhus från 1935. Det är alltså snart 80 år gammalt. När vi precis hade flyttat hit funderade jag mycket på vilka som bott i huset och vad som hänt innanför dessa fyra väggar. Jag kunde inte släppa mina funderingar och började helt enkelt att försöka ta reda på mer om husets och områdets historia. Det spelar kanske egentligen ingen roll, men för mig kändes det ändå viktigt att ta reda på vem som bott här, och hur huset och området såg ut då på 30-talet. För mig är ett hus är så mycket mer än bara ett hus. På något vis känns det som att alla hus har en själ. Och det var den jag ville komma närmre.
Jag började att söka lite på nätet och upptäckte att alla gamla lagfarter och ägarhistorik för svenska hus finns bevarade hos Riksarkivet, varifrån man kan beställa kopior av informationen. Det tog inte lång tid innan jag fick ett scannat dokument av ägarhistoriken för vårt hus mejlad till mig. Nu hade jag namnen på alla tidigare ägare av huset. De som bott flest antal år i huset var de första ägarna. I över 30 år var de bosatta här. Jag tänkte på hur roligt det skulle vara att få se bilder från deras tid i huset. Men jag visste inte riktigt hur jag skulle gå vidare. Det enklaste var helt enkelt att börja med att googla namnen på de första ägarna. Även fast deras namn inte på något vis var unika så fick jag ändå en träff som verkade stämma. Det var en föteckning över gravplatserna på kyrkogården här intill som indikerade att ett par med samma namn var begravda där. Så en vårdag förra året gick jag till kyrkogården för att leta upp graven och ”hälsa på” de gamla ägarna. På gravstenen gick att utläsa att de var födda i slutet av 1800-talet. Frun var född 1881, alltså på året hundra år innan jag föddes. Det var en enkel gravsten som inte avslöjade något mer om personerna än namn, födelsedag och dödsdag. Men sidan om gravstenen var en liten skylt nedstucken i marken som talade om att gravplatsen sköttes av kyrkan. Jag drog då slutsatsen att det måste finnas någon anhörig till de tidigare husägarna som betalar för gravskötslen. Jag skickade ett mejl till kyrkogårdsförvaltningen och framförde mitt något annorlunda önskemål om att få komma i kontakt med de anhöriga till graven. Jag hade tur, för mitt mejl förmedlades vidare och vips så damp det ner ett svar i min inbox från de första husägarnas barnbarn. Jag blev så otroligt glad över att ha lyckats leta upp någon med anknytning till husets första ägare. Vi mejlade lite fram och tillbaka, jag och barnbarnet, som visade sig vara en man i min pappas ålder. Mannen och hans fru hade under många år en sommarstuga i en liten by i nordvästra Skåne där min pappa är uppvuxen. De hade nu byggt ett hus där och bosatt sig permanent. Men under de somrar som de tillbringat i sitt sommarhus hade de lärt känna min farfar som bodde bara ett stenkast bort. Är det inte lustigt säg, att helt omedvetet så har jag nu flyttat in i hans farfars hus, medan han har bosatt sig nästan precis där min farfar bodde när han levde! Ibland är världen bra liten. Av alla platser och hus på jorden så blev det så här. Det är väldigt skoj tycker jag! De gamla husägarnas släktingar är så trevliga och tillmötesgående. Vi har fått låna ett helt album med gamla bilder av huset som vi har fått scanna av.
Några av bilderna från förr har jag ramat in och satt upp på väggen. Lite roligt är det också att husets första ägare hette Oskar, precis som vår lille knatte heter.
Vi har också fått en stol som en gång stod här i huset. Det känns lite speciellt att den har fått komma tillbaka igen efter att ha ”varit på vift” runt om i världen sedan slutet av 1960-talet.
Något som jag verkligen gillar är att gå på loppis! Jag tycker om gamla fina ting som bär på en historia, och som har en slags charm som man aldrig finner hos nya föremål. Jag kan fundera över och fantiser om var dessa föremål kommer ifrån, vem som har ägt dom och vad dom har varit med om. Tänk om alla mina loppisfynd kunde tala! Då är jag säker på att jag skulle få höra en massa fantastiska historier.
Jag har knappt haft tid att gå på loppis sedan barnen föddes. Men idag, när jag var klar hos frisören och rusade hemmåt passerade jag Stadsmissionens loppisbutik. I fönstret hängde massor av tavlor som jag sneglade på i förbifarten. En av tavlorna fångade mitt intresse och jag var tvungen att gå tillbaka och kika på den. Vad som gjorde att jag fastnade för just den tavlan vet jag inte. Kanske var det dom ljusa och behagliga färgtonerna som gjorde intryck på mig? När jag studerade tavlan lite närmre så såg jag att den var märkt med ”Vejbystrand”. En tavla från Vejbystrand, min barndomsidyll! Den måste ju bara få komma hem till oss, och det fick den! Inte för att vi har brist på tavlor och andra loppisfynd precis. Nej, den fick följa med hem eftersom jag helt enkelt inte kunde motstå den.
En fin akvarell.
Någon som känner till konstnären?
Andra loppisfynd som har fått följa med mig hem genom åren är bl.a. en tygklädd liten pall där locket går att öppna och som är väldigt bra för fotoförvaring ;-), mässingsljusstakar att lysa upp mörka vinterkvällar med, massvis av gamla böcker, plåtburkar och flaskor. Även en och annan tavla har det blivit.
Både fin och praktisk!
Klassiska ljusstakar helt i min smak.
Diverse gamla föremål som pryder vårt hem. Alla med en egen, för mig, okänd historia.
Köksprydnader
Min skrivbordsstol. Vem kan ha suttit på den innan mig?
Ett praktiskt gammalt syskrin.
Sist, men absolut inte minst, mina kära gamla medicinburkar och ståndkärl. Tänk om jag skulle kunna få veta i vilka apotek de har befunnit sig…
Apotekare S. - SOM VILL BLI läkare 
