3 år!

Vår lille älskling har fyllt 3 år. Födelsedagen i torsdags firade vi så som vi tror att Oskar helst vill bli firad. Så klart fick han födelsedagspresenter på morgonen, även om han inte visade något intresse för själva paketen. Men sedan gav vi oss ut hela familjen på en busstur genom stan. Oskar älskar att åka buss! Det blev lunch på McDonalds med både kycklingbitar och cheeseburgare som han också älskar. Eftersom Oskar inte kan tala om  vad han önskade sig i födelsedagspresent så gick vi till en leksaksaffär där vi lät Oskar själv välja en leksak. Han satt i vagnen när vi kom in i affären, vi passerade legot och sedan kom vi till avdelningen med gosedjur. Då hoppade han snabbt ner från vagnen, sprang fram till en hylla och lade sig på mage på golvet. Vi förstod först ingenting, men det visade sig att han sett en bil och ett tåg under hyllan som han försökte få tag på. När vi sedan gick runt och tittade på andra sidan av hyllan så var den full av bilar. Oskar tog en röd bil och tittade lite på den, satte den på golvet och tog  ner en förpackningen med en blå bil i istället. Sedan gick han mot utgången med sin bil. Så en bil fick det bli, varken stor dyr eller märkvärdig på något vis. Men Oskar har själv valt den och det är det viktigaste!

 

Igår hade vi födelsedagskalas för Oskar, och närmsta släkten kom och firade honom och bjöds på lunch och fika. Det blev en trevlig eftermiddag, många fina presenter och Oskar ville sitta med en lång stund vid bordet efter att vi fikat klart.

Pusselglädje

Oskar har nyligen lärt sig att lägga knopp-pussel helt på egen hand. Det är i mina ögon ett jättestort framsteg! Vi har ett par pussel med bilder under pusselbitarna som gör det lite lättare att se vilken bit som ska vara var. Dessa pussel klara Oskar nu galant! Nästa steg blir att träna på knopp-pussel utan bilder under bitarna, men det väntar vi lite med. Nu gläds vi över att se Oskar lyckas med sina första pussel.

Under dagens möte på barnhabiliteringen berättade vi om just detta. Psykologen tyckte att det verkar som om Oskar är redo att så smått prova lite ”bordsträning”. Då sitter man vid ett bord och försöker koncentrera sig på en specifik övning.  Vid nästa träff på habiliteringen ska vi prova lite grann och se om han gillar det, och även kanske få en hint om hur hans inlärningsförmåga är.  Han ska få prova pussel och någon typ av sorteringsövning eller lägga-lika-övning. Fram tills nu har träffarna på barhabiliteringen ägt rum i ett lekrum där Oskar mer eller mindre har fått styra leken och vi andra har följt honom och försökt få till ett samspel och lite ögonkontakt. Bordsträningen ska ske i ett annat rum där det inte finns några leksaker som ska ta hans uppmärksamhet från den specifika övningen. Han ska även få en belöning varje gång han försöker. Troligtvis kommer vi använda russin till det. Vi får se hur det går. Är han inte redo eller inte tycker det är roligt så är det ingen som kommer att tvinga honom att göra något, allt måste vara roligt och kravlöst.

Text i Ögonblick

Strax efter att jag skrivit på bloggen att jag blivit antagen till läkarprogrammet så blev jag kontaktad av tidningen Ögonblick (Autism- och Aspergerförbundets tidning). De undrade om jag ville skriva en text till tidningen om valet att läsa till läkare och hur jag tror att det kan vara en hjälp för Oskar. I förra veckan kom mars-numret av tidningen ut och i det kan man läsa min text som bygger på mitt blogginlägg.

Jag har alltid fascinerats av läkaryrket, och jag har ofta tänkt på hur fantastiskt det skulle vara att få arbeta som just läkare. Men med en redan lång akademisk utbildning bakom mig, ett jobb som jag trivs med och små barn så har jag försökt att slå bort tanken på en läkarkarriär när den då och då har gett sig till känna. Så nu, med en hel del livserfarenhet av varierande slag i bagaget, blev det ändå plötsligt rätt tillfälle att ta tag i denna stora dröm. I januari fick jag ett väldigt efterlängtat telefonsamtal från medicinska fakulteten vid Lunds universitet. De meddelade att jag blivit antagen till läkarprogrammet. Nu har jag 11 terminers medicinstudier framför mig, och lagom till min 40-årsdag kan jag förhoppningsvis kvittera ut en hett efterlängtad läkarexamen. Efter det återstår så klart mycket mer jobb för att bli en fullfjädrad läkare. Jag skulle väldigt gärna vilja jobba med barn, gärna på en vårdcentral/bvc eller på barnhabiliteringen. Under det senaste 1½-året har jag träffat många läkare när jag besökt sjukvården med min son Oskar som har en autismdiagnos. Många av dessa läkare har inspirerat mig med sin kompetens och sitt proffsiga bemötande. Några läkare har även inspirerat mig på motsatt vis, genom att jag har sett hur de hade kunnat bemöta oss på ett mycket bättre sätt.

 Att satsa på läkaryrket gör jag så klart allra mest för min egen skull, för att jag så oerhört gärna vill det. Men jag gör det också för Oskar. Jag ser det som en investering även i hans välmående och framtida situation. Det är mer regel än undantag att personer med autism tycker att det är fruktansvärt jobbigt med sjukvårdsbesök. Jag tänker att jag kan skydda Oskar från en del jobbiga upplevelser om jag är kapabel till att göra en första bedömning när det dyker upp något. Många med autism har också väldigt svårt att uttrycka hur de känner sig och att göra sin omgivning uppmärksamma på att de inte mår bra. Kanske kan det vara lättare för mig som mamma och läkare att se eventuella symtom hos Oskar i tid. Jag tror också att en kommande läkartitel medför respekt. Tyvärr ska det inte behöva vara så, men jag tror att kampen för Oskars rättigheter, vare sig det gäller kontakten med skolan, kommunen, försäkringskassan eller sjukvården, kommer att blir mindre tuff om jag inte ”bara” kan titulera mig som mamma, utan även som läkare.

Det jag gör för Oskar vill jag också göra för andra personer med autism. Jag vill att de ska få sjukvård på villkor som passar dem. Min människosyn har förändrats sedan autismvärlden blev en del av mitt liv. Jag tror och hoppas att när det är dags för mig att ta på den vita rocken och möta patienter så kan jag bidraga till en bättre sjukvårdsupplevelse för den patientgrupp som inte alltid får det bemötande som de borde. Jag ska alltid bära med mig insikterna jag skaffat som ”autismamma”. Jag vill bli en läkare som ser varje enskild patient. Jag ska använda tecken som stöd när det behövs och jag ska ha förklarande bilder till hands i rockfickan. Jag vet att sjukvården är hårt pressad och patienter ska tas om hand på ”löpande band”. Men jag kommer slåss för att de patienter som behöver förberedelser, tydlighet och en mindre stressande miljö ska få det. Det är otroligt viktigt med ett anpassat bemötande. Varje patient är en unik individ och alla passar inte i den gängse mallen. Jag vill med hjälp av min erfarenhet uppmärksamma blivande kollegor på hur patientbemötandet kan förbättras. Det behövs mer autismkompetens inom sjukvården!

Tentamen och ny kurs

I veckan har vårsolen visat sig i Malmö och Lund. I onsdags passade jag på att äta lunchmackan utomhus innan uppropet på BMC.

Det har varit en fullspäckad vecka med studier, jobb och vab. I måndags förmiddag var jag på ”feedback-skola” på jobbet. Under eftermiddagen var jag på universitetet för portfoliogranskning. Som en del av examinationen för grundkursen var alla studenter kallade till enskilda samtal med en lärare för att visa upp sin studioportfolio innehållande intyg och utvärderingar av obligatoriska moment samt en reflektion över valet av utbildning och diskussion kring hur det gått hittills under utbildningen. Tisdagsförmiddagen ägnades åt tenta-skrivning. Jag kände mig ganska väl förberedd inför tentan och trodde den skulle upplevas lite lättare än vad den i själva verket gjorde. Jag tycker frågorna var lite ”fult” utformade och återspeglade inte helt det som tagits upp under kursens gång. Men jag hoppas att jag tänkt rätt och lyckats undvika de flesta fallgroparna. Många av frågorna var formulerade som flervalsfrågor med snarlika svar där det verkligen gällde att man pluggat in allt på detaljnivå för att kunna identifiera det korrekta svarsalternativet. Trots att jag inte riktigt kände mig bekväm med tentans upplägg så finns det nog en rimlig chans att jag klarat den. Men helt säker är jag verkligen inte. Efter tentan blev det en vab resten av dagen. Oskar har varit magsjuk, men mår mycket bättre nu, och ingen annan i familjen har blivit smittad.

I och med att grundkursen slutade i tisdags så drog nästa kurs igång i onsdags. Nu läser vi cellbiologi fram till sommaren. Veckans föreläsningar har handlat om energimetabolismen, d.v.s. ämnesomsättningen och energiomvandling av kolhydrater, fetter och proteiner. Detta är processer som sker inne i våra celler och dess mekanismer är viktiga att känna till för att förstå olika ämnesomsättningssjukdomar och hur de kan behandlas. Mycket av detta har jag faktiskt redan läst under apotekarutbildningen. Jag får dock inte tillgodoräkna det utan måste genomföra och tenta av hela kursen. Laborationerna behöver jag inte göra om. Det är nog ganska bra att läsa cellbiologi igen för det är snart femton år sedan jag läste det första gången så kunskaperna är inte direkt färska utan näst intill bortglömda tror jag.

Jag är glad att jag sparat både kurslitteratur och anteckningar från när jag läste i Uppsala. De kommer väl till pass nu när glykolysen, citronsyracykeln m.m. ska pluggas in igen.

I torsdags kväll blev det faktiskt en liten utflykt med barnen. Jag fick fribiljetter till säsongspremiären av Cirkus Braziljack via jobbet så vi passade på att gå dit. Selma som älskar cirkus blev dock lite besviken. Hon tyckte inte att framträdandena var särskilt roliga att titta på, och jag kan hålla med om att de var lite långdragna. Dessutom så var två av de första framträdanden repriser från Cirkus Maximums förställning från 2013 som vi såg i Vejbystrand. Selma var bara knappt 3 år då så egentligen borde hon inte kommit ihåg det. Men den föreställningen sändes sedan på tv, och vi spelade i den. Sedan dess har vi sett den föreställningen om och om igen, säkert hundra gånger tills Selma till slut tröttnade på den.

Selma blev både trött och lite besviken under cirkusföreställningen. Inte ens sockervadd kunde hjälpa upp humöret. I pausen ville hon hem och sova så vi smet iväg och missade säkert den bästa delen av föreställningen.   

En lugn dag på akutmottagningen

Idag har jag varit ute på en första praktikdag. Jag gick bredvid en läkare på akutmottagningen på SUS i Malmö. Syftet med dagen var att få en inblick i läkarrollen genom att bara vara med och observera.

Akutmottagningen är indelad olika delar för medicin, kirurgi och ortopedi. Läkaren som jag följde hade för dagen rollen som driftansvarig och även ansvar för att sortera och prioritera de patienter som kom in med ambulans men inte behövde behandling i akutrummen. Han befann sig mestadels i det s.k. navet där han hade överblick och även var behjälplig när underläkare och ST-läkare behövde hjälp.

Jag blev lite förvånad över hur pass lugnt det var på akuten. Jag hade föreställt mig mer stress, kaos och svårt skadade patienter. Men faktum är många av de som uppsöker akuten faktiskt borde vänt sig till primärvården istället. Enligt läkaren jag gick med så är det bara en väldigt liten del av arbetstiden som spenderas inne på akutrummen, den mesta av tiden ägnas åt stabila patienter.

Under dagen fick jag vara med vid flera ultraljudsundersökningar. Med hjälp av ultraljud undersöktes lungor, ömma bukar och vener i benen vid misstanke om blodproppar. Jag fick även vara med vid en CT-röntgen (datortomografi) och vid en el-konvertering. El-konverteringen som gjordes på en patient med förmaksflimmer skedde i akutrummet under snabb och kortvarig narkos. En elstöt gavs till hjärtat och hjärtrytmen, pulsen och blodtrycket normaliserades direkt.

Sedan 2015 är akutsjukvård en egen basspecialitet och jag föreställer mig att det är lite liknande som att vara specialist i allmänmedicin; man måste vara väldigt bred och kunna lite om väldigt mycket. Men till skillnad från allmänläkarna så ägnar sig inte akutläkarna åt långtidsbehandling och uppföljning, utan mer åt att åtgärda ett problem för stunden och sedan slussa patienten vidare. Jag antar att man inte bygger upp samma patient-läkarrelation som många andra läkargrupper gör, vilket jag kan tycka är en tråkig del av akutsjukvården. Samtidigt är det nog väldigt spännande och varierande på en akutmottagning och stundtals säkert ganska högt tempo. Men som det känns idag så håller jag fast vid mina tankar om att kanske en dag bli barnläkare eller allmänläkare.

En studievecka med blandad kompott

Under veckan som gått har studierna bl.a. varit inriktade på hur sjukdomar kan ärvas och olika nedärvningsmönster. Lättast är att förstå de nedärvningsmönster och sjukdomar där endast en specifik förändring på en viss gen utgör hela förklaringen. Men ofta är det mer komplicerat än så. Ofta är flera gener, på flera kromosomer iblandade tillsammans med diverse miljöfaktorer. Dessutom finns det många olika mekanismer under celldelningen som kan gå fel och orsaka kromosom- och genförändringar som kan leda till sjukdom. Ämnet är fascinerande, men jag tycker de andra mer kliniskt inriktade ämnena vi hittills läst om varit mer spännande.

I veckan har vi även diskuterat medicin ur ett humanioraperspektiv. Vi har lyssnat på Kristian Gidlunds sommarprat, där han berättar om sin obotliga cancersjukdom och hur han förbereder sig för slutet. Det är ett väldigt fint och gripande sommarprat som sändes i radion 2013, strax innan hans bortgång. Vi har även läst den långa och sorgliga dikten ”Efter flera tusen rad” av Reidar Ekner som handlar om författarens cancersjuka 7-åriga dotter och hur hon till slut somnar in en sommardag 1974. Vi har också läst varsin skönlitterär bok som skildrar hur det är att vara patient eller anhörig. Vi fick sedan återberätta böckerna för varandra och välja ut tänkvärda citat eller scener ur boken. Jag läste boken ”Ro utan åror” av Ulla-Carin Lindquist. Den handlar om, och är skriven av, Ulla-Carin själv. Hon var journalist och nyhetsuppläsare i Rapport, och 2003 när hon precis fyllt 50 år fick hon diagnosen ALS. Ett år senare dog hon av sjukdomen. Boken skrev hon under sitt sista år i livet. Det är en väldigt intressant och gripande bok som skildrar hur det är när kroppens fysiska förmågor försvinner en efter en, samtidigt som intellektet är intakt. Ulla-Carin var väl medveten om vilken utgång sjukdomen hade och försökte förbereda både sig själv och sin familj. Boken är lättläst och svår att släppa ifrån sig.

En bok jag rekommenderar.

I torsdags hade hela klassen en halvdags utbildning inom hjärt-lungräddning (HLR). Jag har aldrig gått en sådan utbildning tidigare så för mig var det väldigt lärorikt. Vi fick alla varsin uppblåsbar docka att öva hjärtkompressioner och inblåsningar på. Att göra hjärtkompressioner var betydligt jobbigare än jag föreställt mig. Bröstkorgen ska tryckas ner 5-6 cm vid varje kompression och till det krävs en väldigt stor kraft. Varje gång man gjorde rätt hördes ett klick-ljud från dockan. Efter några hundra hjärtkompressioner var handloven ordentligt öm. Hjärtkompressioner ska göras i omgångar av 30 stycken i ett snabbt tempo (samma tempo som Pippi Långstrump-sången) och sedan ska man göra två inblåsningar innan man börjar om med hjärtkompressionerna igen o.s.v.  Man ska hålla på tills hjälp kommer eller personens hjärta böjar slå igen. Vi fick även lära oss hur man använder en hjärtstartare, hur man ser till att hålla luftvägarna fria och lite andra bra förstahjälpen-råd. Kursen leddes av ett gäng ambulanssjuksköterskor som hade många intressanta erfarenheter att dela med sig av.

Jag vill passa på att föra vidare ett tips vi fick om att ladda ner appen ”Rädda hjärtat” till mobiltelefonen. Appen innehåller bland annat följande delar:

1. Stöd i akutsituation, vid både hjärtstopp och luftvägsstopp
2. Hitta närmaste hjärtstartare
3. Lär dig mer om hjärt-lungräddning och luftvägsstopp
4. Så fungerar en hjärtstartare

 

Övningsdockan fick med oss hem.

Nu är det helg och jag har lagt studierna åt sidan fram till måndag. Idag har farmor och farfar varit på besök. Maken fixade lunchen som blev dansk fläskestek med klassiska tillbehör. Jag och Selma hade bakat chokladmuffins till efterrätt. Oskar var glad och tyckte om att hoppa studsmatta och bygga klossar med farmor. Imorgon bär det av till Vejbystrand för lite födelsedagsfirande. Sedan drar en ny vecka igång med praktikdag och tentaplugg.