Selmas nya rum

Nu börjar vi bli klara med Selmas rum. Det blev en runda till Jysk igår för att handla bord, sängbord, madrassöverdrag och kuddar. Det är lite fix kvar med tavlor på väggarna, och så måste vi köpa en skrivbordslampa och en ny taklampa. Men det mesta är som sagt färdigt nu. Trots att vi har rensat och sorterat bland Selmas alla saker så har hon fortfarande väldigt mycket pinaler av alla de slag. Men så ska det ju vara i ett barnrum. Även om det inte är särskilt stilrent med överfyllda leksakskorgar, en brokig samling saker i bokhyllan och egengjorda alster lite var stans, så hör det hemma i en 7-årings rum. I verkligheten går det ju inte att leva i ett rum hämtat från ett inredningsmagasin. Selma har själv valt allt nytt till rummet, och hon ville ha många mysiga kuddar och plädar. Hon säger att hon är jättenöjd med rummet och jag hoppas hon kommer att trivas med det!

 

     

Från rosa till ljusblått

Selma påpekade för oss att hon inte trivs i sitt rum. Hon tycker varken om färgen eller hur rummet är möblerat. Och så kan man ju inte ha det, man måste ju trivas i sitt rum. Så vi började leta efter inspirationsbilder på internet och jag gjorde en skalenlig skiss av hennes rum där jag även ritade och klippte ut skalenliga möbler så att Selma kunde provmöblera rummet. I måndags blev det en tur till Ikea för att inhandla en ny byrå, en liten tv-bänk, två fåtöljer/stolar, ett skrivbord, en skrivbordsstol och en matta. På Rusta hittade vi nya gardiner och en liten lampa. Igår målade vi om garderobsdörrarna från rosa till ljusblå. Istället för ett prinsessrosa rum  blir det nu ett rum som går i ljusblått, turkost, vitt och grått.

För fem år sedan såg det hut så här:

https://apotekares.wordpress.com/2013/10/06/barnrum/

https://apotekares.wordpress.com/2013/10/11/det-tar-sig/

https://apotekares.wordpress.com/2013/10/22/har-bor-prinsen-och-prinsessan/

 

Att handla på Ikea tar på krafterna. Oskar sprang genom hela varuhuset och provade varenda soffa och varenda säng, men så fort vi kom till lagret somnade han på en vagn.

 

Nu har Selma tröttnat på rosa och vill ha blått istället.

 

Oskar har fått Selmas loftsäng. Han hittade en matta på Ikea som han gillade.

Originaldetaljer

Jag brukar läsa Ebba von Sydows blogg och för ett tag sedan skrev hon om att familjen sålt sekelskiftesvåningen och ska flytta till en funkislägenhet från 1930-talet. Hon beskrev stilen och efterlyste fler tips på hur 30-talet speglas i tapeter, färger, beslag m.m. Eftersom vi bor i ett hus från detta årtionde väckte hennes blogginlägg även mitt intresse för 30-talets typiska inredningsdetaljer.

Vårt hus är en del av en radhuslänga vars utseende nog passar in på funkisstilens beskrivning. Bortser man från taket som inte är platt, så är husen lådformade, som flera kuber ihopsatta till ett stort rätblock. Fasaderna är/var ljusa och slätputsade. Men även om jag kan se tydliga drag från 30-talets funkisstil så lever ändå detaljer från 1920-talsklassicismen kvar. Vilket jag verkligen uppskattar. För funkisstilen är för mig lite för kal och strikt med alltför raka former. Takets vinkel tar bort lite av skokartongskänslan över huset, och hade bara tidigare ägare låtit bli att sätta igen ornamentet i fasaden ovanför ytterdörren hade det brutit av lite mot den kala känslan. Odekorerade fasader kännetecknar funkisstilen så det ursprungliga ornamentet vittnar med all säkerhet om en liten eftersläpning i byggstilen.

Fler tecken från det tidiga 1900-talet och en skön brytning mot 30-talets nya ideal finner man inne i huset. Vackra detaljer som t.ex. takrosetter finns bevarade. Dessa är dock inte lika sirligt utformade som de vid sekelskiftets början utan har följt det lite stramare modet. Men i ett regelrätt funkishus tror jag inte att det hade funnits några takrosetter alls.

Flera olika takrosetter finns bevarade i vårt hus.

En originaldetalj som jag verkligen uppskattar är stavparketten i fiskbensmönster som pryder golven i fem av våra rum. Fiskbensmönstrad parkett har stått sig genom många årtionden och jag vet faktiskt inte om den är typisk för just 30-talet. Men den är lika fin och uppskattad nu som för 80 år sedan.

Fin fiskbensmönstrad parkett som har hållit sig fin trots många år på nacken.

Ett annat tecken på den inredningsmässiga eftersläpningen i vårt 30-talshus är dörrhandtagen, som jag tror tillhör originalinredningen. De är absolut inte så raka i formen som funkishandtag är, utan är mer av sekelskiftesmodell.

Dörrarna i huset har alla tidstypiska handtag, men lite konstigt är det att de är flera olika modeller. Kan några ha bytts ut under tidens gång tro?

På Byggfabrikens hemsida har jag hittat handtag snarlika de som sitter på  våra innerdörrar.  Enligt beskrivningarna verkar de ändå passa in tidsmässigt med husets uppförande och de andra detaljerna som finns bevarade i huset:

”Sandgjutet och handpolerat dörrhandtag i mässing med svartbetsat trägrepp med 45 mm rosett. Klassisk sekelskiftesmodell med sexkantig hals och pärlrand, vanligt förekommande från sent 1800-tal fram till 1920-talet. Lämplig till innerdörrar.”

”Sandgjutet och handpolerat dörrhandtag i mässing, komplett med 45 mm rosett. Klassisk sekelskiftesmodell med sexkantig hals, vanligt förekommande från sent 1800-tal fram till 1930-talet. Lämplig till innerdörrar och som ytterdörrstycke.”

Framsidan av vårt radhus ligger i perfekt söderläge. Under sommarmånaderna kan vi njuta av gassande solsken nästan hela dagarna på vår lilla uteplats. Men inget gott som inte har något ont med sig. Nästan 80 år i solläge sätter spår på träet runt fönsterna. Alla framsidans fönster är nu (tyvärr) utbytta till moderna, underhållsfria och välisolerade fönster. Även om de är väldigt praktiska så tycker jag det är lite synd att vi satt in nya fönster som helt tar bort känslan av 30-tal. Typiska 30-talsfönster är t.ex. tre-facksfönster utan spröjs. Precis sådana fönster har vi på huset baksida. Vi har fyra stora fönsterpartier som alla är indelade i tre smala fönster. Jag hoppas dessa fönster få leva kvar ett bra tag till. I norrläge är träet skyddat från den tärande solen.

Originalfönster med de i mitt tycke charmiga ”hasparna” som är så långt ifrån dagens moderna öppningsanordningar man kan komma. I alla fönster finns originalfönsterbräden i mörk kalksten.

Innerdörrarna i vårt hus minner mer om 20-tal än 30-tal. Under 1920-talet hade dörrarna ofta tre eller fyra lika stora speglar. Även skjutdörrar var vanliga då. Skjutdörren mellan matsalen och vardagsrummet finns kvar ännu och gör att rummen på ett passande sätt kopplas ihop och er en öppnare känsla fås. Ytterligare ett skjutdörrsparti finns troligtvis bevarat inuti en ombyggd vägg på ovanvåningen.

Innerdörrarna härstammar från tiden då huset var nytt.

Den originaldetaljer i huset som jag fäst mig mest vid är vår  underbara trappa. Ursprungligen var den målad i en mörk färg och trappstegen var täckta med en röd matta. Nu är den ommålad och mattan borta, men det är ändå samma trappa som alltid funnits i huset.

Trappan betyder mycket för mig.

För 80 år sedan var planlösningarna mer öppna än vad de varit tidigare. Vardagsrummen förvandlades till samlingsrum och köken blev minimala. Vårt kök passar utmärkt in i beskrivningen minimalt. Ett litet arbetskök är vad det är, utan någon som helt plats för ett matbord. Vårt kök bär idag annars inga spår från 30-talets funkisstil. Men ska jag fantisera lite så ser jag ljusa släta köksluckor framför mig, tillsammans med glasburkar för förvaring under köksskåpen, samt ett schackrutigt golv.

1930-talets husmode var sparsmakat och sobert med ljusa färger och släta ytor. Stuckaturer, ornament, burspråk och andra dekorationer försvann. Vårt hus är en härlig blandning av allt detta. I vårt hus har 20-talet mött 30-talet, och efterhand har såklart de nya tidernas trender satt sina spår.

 

Walk of memories

”Walk of fame” kan man väl inte riktigt kalla det, men väl ”walk of memories”.  Idag har jag spikat upp lite inramade fotografier på väggarna. Vi har ett ”trapphus” vars väggar har ekat tomma sedan vi flyttande in i huset. Nu är det tänkt att vägen upp och ner för trappan ska bli en walk of memories, en promenad bland minnen.

Jag har tänkt att den här väggen ska fyllas av semesterminnen. Fast att jag spikat upp ganska stora canvas-tavlor ser de fjuttiga ut på den stora väggen. 

Väggen högst upp i ”trapphuset”, eller ”främre, övre hallen” som man kanske också kan kalla det, pryds av familjebilder, foton av barnen, förevigade vardagsögonblick och mer speciella händelser som bröllop och dop. Även barnens egentillverkade alster ska få pryda denna vägg. Det är meningen att kollaget ska växa sig lite större för vart år som går.Ramarna är en brokig blandning av nytt och loppisfynd. 

Ps: Tack svärfar för spiken 🙂

Här bor prinsen och prinsessan

Dom senaste veckorna har jag pysslat lite i barnens rum, och lagom till kalasen vi hade i helgen så blev jag klar. Eller klar och klar, riktigt färdig blir man väl aldrig. Det finns alltid något litet som skulle kunna förbättras eller någon kul idé att försöka förverkliga. Men för tillfället anser jag mig vara klar med barnens rum.

Någon minimalistisk, stilren inredning är det inte direkt tal om. Barnrum som ska fungera i vardagen går inte riktigt att inreda så. Jag ser det som ett gott tecken när dom tomma ytorna är få och färgtonerna blandas vilt av alla leksaker, även om jag till en viss del vill styra den övergripande känslan av rummet för att försöka skapa någon sorts harmoni i det härliga kaos som så lätt bildas när barn är i farten.

Välkommen in i lillebrors lilla rum. Tillsvidare får han klara sig med det mindre rummet, men tids nog ska vi ordna ett större rum åt honom. Sover gör han i spjälsängen i vårt sovrum. Bebissängen som gått i arv har han vuxit ur, men i väntan på att någon i släkten ska ta över den så får den fungera som docksäng.

Rummet pryds av fina doppresenter och leksaker som storasyster delat med sig av. Efter jul och första födelsedagen är jag säker på att hyllorna är betydligt mer belamrade. Tavlan med Bruno Liljefors-katten är ett loppisfynd.

Här inne bor storasyster, nöjd med den nya färgen på garderoberna.

Ett skrivbord har hon också fått, målat med samma fina färg som garderoberna. Sängbordet är ett loppisfynd från i somras.

Det tar sig…

Jag fortsätter med att pyssla lite i barnens rum när tillfälle ges. Det är väldigt kul och det går framåt, men dock ganska långsamt…

Ett par nya tavlor, en ny matta, bil-gardiner och ett madrassöverdrag är på plats i Oskars rum.

I Selmas rum har garderobsdörrarna äntligen blivit rosa. Nya gardiner har också kommit upp.

Fortsättning följer…

Skånska flygflottiljen

Under hela min barndom har jag kunnat se och höra militärflygplanen från den kungliga skånska flygflottiljen F10. Minnena av det dova, mullrande ljudet från planen under övningarna när de kom flygandes strax över huvudet på oss är lätta att framkalla. När jag växte upp, bara några kilometer från landningsbanorna i Barkåkra, var flygen en lika självklar del av den omringande miljön som havet och stranden, eller potatisåkrarna och hagarna, var. Det var inte något som jag direkt reflekterade över. Men annat måste det ha varit under beredskapsåren på 1940-talet när den skånska flygflottiljen grundades mitt under rådande världskrig. Då, vid F10s begynnelse var flygflottiljen placerad på Bulltoftafältet i Malmö istället, bara ett stenkast från där jag bor idag. Även om Sverige aldrig hade en aktiv roll i kriget så har jag förstått att det rådde stor aktivitet här i området. I mitt senaste loppisfynd, en bok om flyget på Bulltofta kan man läsa ”Högsta beredskap innebar att flygplan ständigt måste vara omedelbart startberedda, och detta fick sannerligen befolkningen runt Bulltofta erfara. För att hålla motorerna på J 20 varma måste de varmköras med jämna mellanrum, med undantag för natten, eftersom man inte flög i mörker. Emellertid började varmkörandet redan innan gryningen för att första start skulle kunna ske så snart det ljusnade. Varmkörningen tog 20-30 minuter och avslutades med att motorn ”kördes upp”, det vill säga en kort stund på högt varv. Sömnen blev säkert inte den bästa för många människor runt Bulltofta.”

Den 20-21 juni 1944 nödlandade 25 amerikanska bombplan på Bulltofta. Efter bombuppdrag över Tyskland valde många piloter att hellre landa sina skadade flygplan i Sverige än att chansa på att kunna nå England. Vårt radhusområde kan skymtas högst upp i bilden.

Planen tvingades att landa riktigt nära bostadshusen!

Mitt loppisfynd innehållande en del bilder över området vi bor i. Se så nära flygplatsen låg.

Är det inte lite lustigt ändå att jag ser så många ”samband” och känner så starkt för vårt hus och området vi bor i. Vi var och tittade på ”vårt” hus när det var till salu våren/sommaren 2009. Då var husmarknaden på topp och budgivningen skenade iväg redan innan vi ens hunnit fundera på att lägga ett bud. Men drygt två år senare när Selma var runt ett år och vi verkligen började att fundera på hus var det till salu igen, men då utan andra spekulanter. Det var nog på något vis meningen att huset skulle bli vårt. Efter det har det ju visat sig att barnbarnet till husets första ägare (Alfred Oskar) som vi nu har kontakt med, kände min farfar och numera bor precis intill där min farfar bodde. Samtidigt som jag bor i hans farfars hus med en ny liten Oskar. Området hade förr anknytning till järnvägen som passerade precis utanför vårt hus, vilket är kul eftersom jag är gift med en lokförare. Nu har jag även insett att området har en anknytning till flygflottiljen F10 som efter kriget flyttades till Barkåkra, min födelseort.

Barnrum

Jag tänkte att lillebror ska få ett eget rum nu, eller i alla fall hans saker. För det lär nog dröja lite till innan han själv flyttar in där. Första projektet är att sy ett madrassöverdrag till en madrass som jag tänkte kunde bli grunden till en mys- och lekhörna. Jag började på det så smått idag. När vi ändå är igång och fixar lite så passar vi på att göra det lite fint i storasysters rum också. Ommålningen av garderoberna i hennes rum är påbörjad.

Madrassöverdrag och kuddfodral ska jag försöka få till m.h.a. dessa tyger och min symaskin.

Före

Arbete pågår…

Fortsättning följer…

Som en liten by mitt i stora staden

Att bo i en stad med ca 300 000 invånare kan faktiskt kännas som att bo i vilken liten by som helst!

Vi har bara några minuters cykelväg till Värnhemstorget och dess utbud av restauranger, shopping, bio mm, och fortsätter man ytterligare några minuter är man mitt i Malmös centrum. Allt man kan önska når man snabbt och lätt antingen till fots, med cykel, buss eller bil. Havet och stranden breder ut sig bara några kilometer bort, och på mindre än en timme är vi på Kastrup eller mitt i hjärtat av Köpenhamn. Men av storstadspulsen märker vi ingenting när vi öppnar vår ytterdörr. Utanför huset hör vi barnen skratta och leka. De springer och cyklar fritt på ”gränden” mellan husen. Vi kan sitta ute i trädgården och höra fåglarnas kvitter och känna grannarnas grillos, precis som i vilket litet villakvarter som helt. Här, i det gamla egnahemsområdet från förra seklets början, har vi hittat vår plats på jorden. Här ska våra barn växa upp, och här ska grunden till en trygg barndom byggas. Visst kan jag slås av tanken på allt hemskt som ibland händer i en storstad och alla faror som kan dyka upp. Men jag har bestämt mig för att också se alla möjligheter, som jag tror överväger eventuella risker. Här blir den kulturella mångfalden en del i vardagen, här finns tillgång till alla sorters skolor och utbildningar, en uppsjö av fritidsaktiviteter väntar på den som vill testa, och redan från starten kan det lilla barnet vänja sig vid och förstå den stora värld som väntar runt hörnet.

”Byafest” mitt i stan! I år fyller vår lokala villaförening 95 år. Det firades igår med grillad korv, fika, trubadurer, ponnyridning, fiskdamm m.m. Helt kostnadsfritt för alla medlemmar.

Goda grannar! En snäll granne hade hört talas om våra foton från förr och ville gärna kika på våra bilder samtidigt som han delade med sig av sina.

Svunna tiders järnväg

Fram till 1948 fanns det en järnvägsförbindelse mellan Malmö och Genarp. Järnvägen gick precis utanför vårt hus. Alldeles utanför köksfönstret har stora svarta lok stånkat förbi. Jag kan föreställa mig den tjocka röken och ångvisslans gälla tjut när jag tänker på svunna tiders järnväg. Vilken imponerande syn det måste ha varit att få se de stora ångloken passera. På andra sidan järnvägen låg lokverkstaden med de stora lokstallarna. Tänk så mycket liv och rörelse det måste har varit kring järnvägen, och så annorlunda området måste ha sett ut i början av 1900-talet. Det gamla järnvägsområdet finns kvar än idag och är under upprustning. Nu ska det bli bostäder när de gamla lokstallarna har byggts upp igen.

Slå dig ner en stund medans du väntar på tåget. Men det finns en risk att tidtabellen har löpt ut och du får vänta lääänge… 😉

1944 års tidtabell sitter uppsatt på vår vägg.

Även en bild av loket ”A F Hörstedt” pryder väggen. Detta var ett av tre lok som trafikerade banan utanför vårt hus. Tydligen finns loket bevarat på järnvägsmuséet i Kristianstad.

Om husen i området kan man läsa att varje hus från början var avsett till två familjer. Ägaren bodde på bottenvåningen och hyrde sedan ut ovanvåningen och man delade på trädgården. Husen ägdes till stor del av tjänstemän vid spårvägen eller SJ. Vi har fått bekräftat att de första ägarna av vårt hus också hyrde ut ett våningsplan. Fast de bodde själva på ovanvåningen och hyrde ut bottenvåningen. Vi har också sett på gamla bilder att i en del hus fanns det t.ex. affär eller frisersalong på bottenvåningen.

Lite kul är det allt att området som vi bor i har anknytning till järnvägen och att det nu bor en lokförare med familj i huset. 🙂

Bilder från Ellstorp och Östervärn, inte särskilt långt härifrån.

Jag har pratat med mannen som bodde i vårt hus 1978-1998 och som sedan sålde huset vidare till sin dotter och hennes familj. När järnvägen till Genarp hade lagts ner och plockats bort, och inte längre passerade precis utanför köksfönstret, så köpte dom till lite extra mark och den lilla tomten på baksidan av huset blev en liten bit större. Han berättade mycket om huset och avslutade vårt samtal med att det här stället har varit ”ett lyckans hus” för han och hans familj. Jag hoppas och tror, av hela mitt hjärta, att det kommer att bli ett lyckans hus även för oss!

(Bilderna kommer från boken ”Malmö-Genarps Järnväg 1894-1948” av Björn Åstedt.)