Ett litet steg i rätt riktning mot särskolan

Den här veckan har jag fortsatt att dra i alla trådar jag kan för att öka Oskars chanser till en plats i särskolan nästa höst. Jag fick tillslut prata med en psykolog på barn- och ungdomshabiliteringen som bekräftade att hon kommer att utreda Oskar och att han nu är uppsatt på väntelistan för psykologbedömning. Utredningen är planerad till februari månad. Men problemet är att ansökan till särskolan med alla intyg från de olika bedömningarna ska skickas in senast i januari. Jag har därför bokat ett möte med en samordnare för grundsärskolan och på fredag ska vi diskutera ansökan. Min förhoppning är att de accepterar att intygen från habiliteringen skickas in i efterhand.

En ansökan till särskolan ska bestå av fyra olika bedömningar, där den mest kritiska bedömningen är psykologbedömningen. För att gå i särskola krävs diagnosen intellektuell funktionsnedsättning (tidigare kallad utvecklingsstörning). Psykologbedömningen ska få fram vilken intellektuell utvecklingsnivå barnet befinner sig på. Det krävs även en medicinsk bedömning av läkare. Förskolan ska göra en pedagogisk bedömning för att få en bild av elevens förutsättning och möjligheter att nå kunskapskraven och vilka insatser och anpassningar som krävs. Slutligen krävs också en social bedömning där en kurator tittar på barnets hemsituation.

Jag har pratat med både förskolechefen och förskolans specialpedagog och dom har lovat att så snart som möjligt göra en pedagogisk bedömning. Habiliteringen har lovat att ansvara för att den psykologiska och den medicinska bedömningen blir gjord senast i februari. Vem som tar tag i den sociala bedömningen har jag inte klart för mig ännu. Men efter mötet på fredag hoppas jag att vi har en tydlig plan som kommer att hålla hela vägen i mål. Men mycket kan hända och än vågar jag inte andas ut, även om det inte känns fullt så tufft nu dom det gjorde förra veckan.

Oskar förstår så klart ingenting av den här processen och är lika glad som alltid. Han gungar långa stunder varje dag och nu har han tagit gungandet till en ny nivå. Han har lärt sig att stå upp och gunga, hålla balansen och ta fart själv. Han har även provat att cykla. Trehjulingen som blivit för liten och som han aldrig riktigt fick kläm på har bytts till en liten cykel med stödhjul. Men det kommer krävas mycket träning innan han kommer att kunna cykla på den.

Bröllop i Skarhults kyrka

I lördags var vi på bröllop. Det var en kusin till min man som gifte sig. Bröllopsfester är de bästa festerna, de rymmer så mycket glädje och kärlek.

Vi gjorde oss fina, maken och jag, och blev sedan fotograferade i trädgården av barnvakterna innan vi körde till Skarhult. Vigseln hölls i den fina lilla kyrkan. Därefter samlades vi en festlokal en kort bit därifrån och väntade in brudparet som anlände i brudens bröllopspresent från brudgummen, en gullig gammal ”bubbla”. Vi blev sedan bjudna på en läcker trerätters middag och efterföljande bröllopstårta. Dukningen var så vacker med personliga servettringar tillverkade av brudgummen som är plåtslagare.

Bestiga berg för en anpassad skola

För fem år sedan påbörjade vi en ny resa och vi visste inte då vart den skulle ta oss. Det vet vi fortfarande inte. Jag har trott flera gånger att jag har rutten klar för mig men så plötsligt, efter bekväma raksträckor och en del ljuvliga nedförsbackar där allt känns bra och härligt, kommer en hastig inbromsning, farten försvinner och vi tvingas styra upp mot en brant jobbig uppförsbacke. Den här gången känns det som vi måste bestiga ett högt berg.

I fem år har vi vetat att Oskar inte utvecklas på samma sätt som andra barn, att han har autism och en intellektuell funktionsnedsättning av okänd grad. I december 2014 skrevs han in på Barn- och ungdomshabiliteringen, en mottagning som vi har besökt många gånger sedan dess. Habilitering innebär att optimera förutsättningarna för en person med en medfödd eller tidigt i barndomen utvecklad funktionsnedsättning. (Habilitering ska inte förväxlas med rehabilitering som innebär att återfå färdigheter som personen tidigare haft men mist i en sjukdom eller olycka.) Trots ganska omfattande personalbyten på habiliteringen har vi varit nöjda med den hjälp vi fått. Vi har känt att de alltid stått på vår sida. De har hjälpt oss och Oskar med sådant som dykt upp under åren. Intyg, medicin, blöjor, föräldrautbildning, olika kommunikationshjälpmedel m.m. Men nu tog det tvärstopp. I måndags kändes det som vi kraschade rakt in i en bergvägg.

Ända sedan vi hade vårt första möte med habiliteringen har skolfrågan varit viktig för mig. Jag var tidigt införstådd med att Oskar kommer att behöva en särskild skolform anpassad efter hans förmågor. Vi har hela tiden fått till svar att en utredning inför skolstart om behörighet till särskola kommer göras året innan han ska börja första klass. Detta är något som jag tagit upp med samtliga kontaktpersoner vi haft under åren. I måndags hade vi ett första möte med vår nya kontaktperson på habiliteringen och jag tog åter upp skolfrågan och poängterade att nu måste vi planera in utredningen inför skolstart så den blir klar i god tid. Då får vi veta att det just nu står så många barn i kö för att göra en sådan utredning att Oskar mest troligt inte hinner utredas innan nästa läsår. Jag tappade nästan andan. Blev helt chockad. Men vad händer då? undrade vi. Jo, då får Oskar börja i en vanlig skola och när det sedan visar sig att det inte fungerar får skolans rektor starta en process för att utreda behovet av särskola.

Det är precis detta vi har försökt förhindra genom att låta Oskar gå kvar ett extra år på förskolan. Låta honom slippa onödiga miljöombyten. Låta Oskar, oss och grundskolan slippa känna misslyckande. Förhindra spill av tid. Att gå från förskolan direkt till särskolan blir en vinst för alla. Framför allt vill vi att Oskar ska få en så bra övergång in i skolans värld som det bara är möjligt. Barnhabiliteringen har vetat i snart fem år att Oskar kommer behöva genomgå en utredning det här läsåret. Hur kan de nu säga att de inte kommer hinna utreda honom i tid?

Jag vet att man inte ska handla i affekt, inte göra något förhastat eller ogenomtänkt. Men jag slog på stora trumman direkt. Lika bra att genast visa att det här accepterar vi inte. Jag skrev med en gång mejl till habiliteringen, grundskoleförvaltningen, särskolan och förskolan. Sakliga, respektfulla, ganska vänliga men framförallt bestämda mejl. Och förhoppningsvis kan det kanske hjälpa till att skynda på utredningen. Responsen kom ganska snabbt från några. Grundskoleförvaltningen hörde av sig direkt och vi har fått en samordnare fån grundsärskolans resursteam som genast erbjöd sin hjälp. Specialpedagogen på Oskars förskola ringde mig och var rasande på habiliteringen. Hon kommer att ta upp detta på högre nivå inom förskoleförvaltningen och har lovat att kämpa för Oskar. Habiliteringen har skickat mitt meddelande vidare till teamchefen. Jag hoppas han behagar återkoppla. Annars återkommer jag tills jag får ett tydligt svar.

Jag förstår att barnhabiliteringens resurser är begränsade, det är många barn som behöver hjälp och utredning inför skolstart, och jag menar inte att Oskar är mer värd den hjälpen än andra. Men jag är arg på systemet och den dåliga planeringen. Habiliteringen har vetat om detta i snart fem år. Det behövs ingen omfattande utredning för att konstatera att Oskar platsar i särskolan. Han har redan sina diagnoser. Jag förstår att det krävs ytterst noggranna utredningar för de barn som ännu inte har någon diagnos och befinner sig i gränslandet mellan grundskola och särskola. Då är det viktigt att inte fatta förhastade beslut. Men i Oskars fall är det så självklart. Habiliteringen måste ta sitt ansvar och leva upp till ordets egentliga innebörd; att optimera förutsättningarna för en person med funktionsnedsättning.

Nu har vi ett år på oss att ta oss uppför det höga berg vi har framför oss, eller att hitta en väg runt det. På något sätt måste det gå. Jag ska kämpa för min Oskar så mycket jag bara kan.

 

Redo för terminsstart

Nu känner jag mig väldigt redo för en ny termin på läkarprogrammet. Men jag får vänta lite till. Utbildningen kör igång igen först den 2 september. Jag är så sugen på att komma igång efter en lång och skön sommarledighet, längtar nästan efter höst och vardagsrutiner. Jag har laddat upp med en ny väska, nya höstskor, nya block och pennor samt en drös med nya kursböcker.

Jag ska börja min åttonde termin och ska under hösten läsa kirurgi, urologi, ortopedi, anestesi och onkologi. Det kommer bli en riktigt spännande termin, men säkert också väldigt krävande. Enligt schemat är det långa dagar med tidiga morgnar och ibland på andra sjukhus än Malmö. Det kommer bli lite av en logistisk utmaning att få iväg barnen till skola och förskola. Men med god planering, framförhållning och hjälp från snälla närstående så borde det kunna gå.

En skola för alla?

Om Oskar hade ”varit som alla andra” eller om skolan hade varit till för alla skulle det varit Oskars första skoldag idag. I Sverige har vi numera skolplikt från det år då barnet fyller sex år. Skolplikten ska med andra ord börja fullgöras redan i förskoleklassen. Det finns dock några få undantag. Ett sådant undantag är de barn som inte har de färdigheter och förmågor som krävs för att gå i en vanlig grundskola, barn som Oskar med medfödda funktionsvariationer som t.ex. utvecklingsstörning och autism. Dessa barn är hänvisade till grundsärskolan som är anpassad för just deras behov.  Den kommunala grundsärskola har tyvärr ingen förskoleklass. I grundsärskolan börjar barnen när de är sju år. Grundsärskolan har nämligen fortfarande bara nio årskurser, årskurs 1 till 9.

Jag ställer mig frågan; hur tänkte man när man beslutade att lagstifta om skolplikt från 6 års ålder och tioårig grundskola och samtidigt inte inkludera de barn som har svårast att lära sig, som behöver längre tid på sig att utveckla nya färdigheter? Är inte det väldigt orättvist? Är inte det en form av diskriminering? Ska vi inte alla vara lika inför lagen?

Nu förstår ju inte Oskar att han är sex år, att han egentligen skulle ha börjat skolan idag och att denna dagen är väldigt speciell för alla andra sexåringar. Han trivs förträffligt på sin förskola och längtar efter att få komma tillbaka dit efter sommarlovet. Jag är säker på att ett extra år på förskolan inte skadar honom på något vis. Men jag kan inte blunda för orättvisan i skolsystemet. Skolan är viktig för alla barn. Även för Oskar. Jag tror att en förskoleklass anpassad efter Oskars förmågor skulle vara väldigt utvecklande för honom. Med rätt insatser kan han säkert lära sig massor. Nu får vi istället se fram emot nästa höst och Oskars stora kliv ut i skolvärlden då. Så spännande det kommer att bli! Fram tills dess får Oskar vara kvar i sin trygga miljö på förskolan.

Idag följde Oskar med och vinkade av storasyster inför höstens första skoldag. Selma började trean och går nu sitt sista år på den här skolan. Nästa höst väntar mellanstadiet och en större skola. Spännande även det!

 

Så fort åren går. Det är nu redan tre år sedan Selma började skolan.

F-klass…

…1:an…

…2:an…

…3:an!

 

En vecka på hemmaplan

Den här sista hela sommarlovsveckan innan Selma börjar skolan har spenderats hemma i Malmö. Jag och maken kom hem från Ungern i söndags kväll. På måndagsförmiddagen kom mamma och pappa hit med barnen och katten som de tagit så väl hand om medan vi varit borta. Oskar protesterade dock och ville inte alls åka hem igen.

Vi tog oss till havet och Ribbersborgsstranden för att äta lunch på Kallbadhusets restaurang. Mysigt att sitta ute i havet en fin sommardag!

I tisdags ville Selma prompt baka makarons, något vi aldrig tidigare testat. Jag var lite skeptisk… Men sagt och gjort, vi googlade fram ett recept, handlade ingredienser och satte igång. Döm om min förvåning när bakprojektet lyckades. Selma var superduktig och fixade det mesta själv. Hon lyckades med att få till superfina och supergoda makarons med hallonfyllning.

Onsdagen började i sorgens tecken med hamsterbegravning i trädgården. Selmas dvärghamster Musse somnade in under natten. Vi kom snabbt fram till att ett besök på Leos lekland var bästa medicinen mot ledsna tankar och sorgsen sinnesstämning.

Jag och Selma brukar ta förmiddagspromenader till Beijers park. Vi har 1,5 km dit och en runda runt parken är 1 km så totalt blir det en promenad på 4 km. Ofta när vi går vår runda håller dagens tv-inspelning av Sommarlov på att rundas av. I torsdags gick vi ut lite tidigare, tog med oss frukost och var där i god tid för att se på inspelningen. Vi fick en bra plats nästan längst fram vid Sommarlovsbussen. Temat för dagen var rädslor och bandet Skräckkabinettet uppträdde med sina låtar.

 

Oskar tillbringar dagarna med det som han gillar allra bäst just nu, nämligen att gunga och samtidigt titta på mobilen eller surfplattan. Oftast gungar han på magen och snurrar runt, runt på gungan. Ytterdörren står öppen hela dagarna och jag hör hur han skrattar mest hela tiden. Vi har fått lägga en filt under gungorna för att han inte ska bli så smutsig för marken under har blivit till en mindre jordgrop och gräset är borta för länge sedan.

I fredags ville Selma baka igen. Den här gången blev det chokladbiskvier i långpanna, efter ett recept som vi fått av Anna. Fina och goda, även dessa.

Till fredagsmiddag lagade jag flygande Jacob och smaksatte med ungersk kryddstark paprikapasta som ett komplement till chilisåsen. Guiden som höll i matvandringen i Budapest gav oss all en tub med paprikapasta, så den var vi ju tvungna att prova.

Vi har också hängt upp en ny tavla i veckan. Vi har ett stort, vitt, kalt ”trapphus” som förbinder husets fyra våningar. Dessa väggar försöker vi piffa upp med färgstarka semesterminnen. Nu har årets semestertavla kommit på plats. Oftast har man så bråttom när man rusar upp och ner för trappan att man knappt hinner blinka, men de gånger man stannar upp ett par sekunder och tittar på bilderna av barnen, ser glädjen i deras ögon, och tänker tillbaka på när bilderna togs, ja då känns det varmt och gott långt in i själen.

Veckans bus stod katten Sigge för. Han lyckades klättra upp i en lyktstolpe och kunde sedan inte komma ner. Han är alltför nyfiken för sitt eget bästa. Som tur var lyckades maken klättra upp och lyfta ner vår busiga sötnos.

Vi avslutade den här veckan med ett besök på Malmöfestivalen. Det var faktiskt flera år sedan vi var på festivalen senast. Det blev en riktigt kul och mysig eftermiddag. Jag hade förmånen att spendera flera timmar med Selma och hennes bästis. Roger och Oskar mötte upp oss efter ett tag så att Oskar fick åka några karuseller han med. Tjejerna testade langos för första gången. Selma var nyfiken på det efter att vi berättat vad vi åt i Budapest. Sedan blev det lite sötsaker också i form av churros och godis.

 

På Stortorget fanns konstverket de Dodecalis, en uppblåsbar ljusskulptur som man fick gå in i. Väldigt spektakulärt, häftigt och annorlunda.

Budapest

Jag har haft en underbar weekend i Budapest tillsammans med mannen i mitt liv. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker tillbaka på vår mysiga helg. En kort men innehållsrik resa. Jag förstår nästan inte att vi hann med så mycket som vi gjorde på mindre än två dygn. Efter lite förseningar med flyg och transfer så checkade vi in på hotellet kl 02 på natten mellan fredag och lördag. Klockan 16:30 på söndagen begav vi oss sedan tillbaka mot flygplatsen igen och då hade vi faktiskt hunnit med att uppleva en hel del av Budapests rika utbud.

Vi började lördagen med den guidade matvandringen/stadsvandringen ”Secret food tour” som vi bokat hemifrån. Klockan 11 mötte vi upp guiden och de andra deltagarna vid ”the fat policeman statue”, ett stenkast från Sankt Stefansbasilikan (på ungerska: Szent István-bazilika).

Att klappa polismannen på magen sägs bringa tur.

Första stoppet blev ett strudelhus som låg i en byggnad från 1800-talets början. I Ungern äter man strudel vid många olika tillfällen, bl.a. till frukost.

Vi valde en körsbärsstrudel och en aprikosstrudel och till det blev vi serverade kaffe och te.

Sedan tog guiden oss till Frihetstorget (Szabadság Square) som är en minnesplats för andra världskriget. Det är tydligen en omdebatterad plats p.g.a. Ungerns roll i judeförintelsen.

Ett monument med en ängel och en naziörn.

Andra matstoppet blev en av stadens saluhallar. Här fick vi smaka på ungerska charkuterier och ostar. Väldigt gott! Till detta serverades ett litet smakprov av Palinka (ungerskt fruktbrännvin).

Salamin var fantastiskt god.

Därefter stannade vi till vid vad som enligt guiden är stadens bästa langosställe. Tydligen har det legat där i nästan 50 år.

Friterat bröd med gräddfil, ost och vitlök. Mums!

Fjärde matstället blev en restaurang som serverade oss gulaschsoppa och en ”hemlig rätt”. Jag uppfattade aldrig vad den hemliga rätten hette, men det var bröd med en sorts paté eller pastej gjord på grisfett.

 

Till gulaschen fick vi mousserande vin. 

Vid femte och sista stoppet fick vi pannkaka, med choklad- och nötfyllning, flamberad i rom. Till det ingick provsmakning av Unicum, en gammal ungersk spritdryck gjord på örter och som sägs vara bra för matsmältningen.

Det är svårt att se på fotot, men pannkakan brann vid serveringen.

Efter den trevliga matturen gjorde vi en kort paus på hotellet innan vi gav oss iväg till det vackra och spektakulära termalbadet Szécheny, ett bad som funnits i hundra år. Här badar man i varmt mineralrikt källvatten och det finns totalt 18 pooler att välja mellan. Poolerna har olika temperatur och de tre största är utomhus. Här hade vi gärna stannat längre, det var verkligen en upplevelse.

   

På kvällen tog vi oss över till Buda-sidan för att kunna få en bra vy över den magnifika parlamentsbyggnaden som ligger precis intill Donau på Pest-sidan. Jag hade hoppats på att hitta något trevligt matställe vid floden, men där fanns inga restauranger. Så vi begav oss istället in till stadens centrum igen där vi till slut fick bord på en mysig uteservering.

När vi sedan promenerade tillbaka mot hotellet passade vi på att stanna till vid anrika Café New York för en dessert.

På söndagen tog vi tunnelbanan till Buda-sidan för att få en skymt av slottet. Sedan promenerade vi över den kända kedjebron, den första bron som förband Buda och Pest och som blev en viktig länk (kedja).

 

Vi strosade genom centrum igen, fick åter en skymt av den pampiga basilikan och promenerade vidare till järnvägsstationen. Är man gift med en lokförare så är ett stopp vid stadens järnvägsstation obligatoriskt.

 

På vår väg tillbaka mot hotellet blev det en sen lunch i det numera väldigt populära området med så kallade ruin-barer. Bland obebodda och fallfärdiga hus i det övergivna judiska kvarteret har det startats upp restauranger och barer som lockar många turister.

Även om vi hann med mycket under vår helg i Budapest finns det säkerligen mycket mer att upptäcka. Hoppas vi får tillfälle att komma tillbaka igen någon gång, för staden fångade oss och gav mersmak!