För tre år sedan kände jag konstiga symtom från fingrar och fötter. Det var som domningar, stickningar och värk i fingrarna och smärta under fotsulorna. Jag kände mig även yr ibland. Jag gick till en fotterapeut för att försöka få hjälp med fötterna, jag kollade upp min syn hos optikern ifall mina glasögon var för starka och jag bokade en tid på vårdcentralen för att träffa en läkare. Läkaren jag träffade sade nästan med en gång att mina symtom var relaterade till stress. Han menade att ”alla kvinnor som både jobbar och sköter barn och hushåll lätt blir stressade och behöver ta det lite lugnare”. Men faktum var att jag inte kände mig särskilt stressad, men jag tänkte att de kanske var någon sorts reaktion på allt vi gått igenom med Oskar och hans utredning ett halvår tidigare. Hur som helst så fick jag i alla fall lämna ett blodprov på vårdcentralen och läkaren lovade att höra av sig om något verkade konstigt. Han hörde aldrig av sig.
Nu i veckan var jag på vårdcentralen igen av en annan anledning. Läkaren som jag träffade då hade tittat igenom min tunna journal innan jag kom. När hon sedan började ställa frågor till mig så undrade hon om jag tog B12-tabletter. ”Nej”, svarade jag förvånat. ”Varför skulle jag göra det?” Det visade sig att proverna jag tog för 3 år sedan visade på en kraftig B12-brist samt låga järndepåer. B12-bristen var tydligen av en sådan nivå att den krävde behandling. Jag fick lämna nya prover som visade på ungefär samma låga nivåer som för tre år sedan. Jag kan fortfarande känna svaga symtom från fingrarna och ibland lätt yrsel, men jag har inte känt av lika tydliga symtom som jag gjorde 2015. Jag vet inte om det är för att kroppen har vant sig vid de låga nivåerna eller om jag ligger och pendlar precis kring den symtomgivande nivån. Men jag har i alla fall inte brytt mig om att utreda det vidare. Så det var tur att det ändå uppdagades till slut. Jag tycker det är anmärkningsvärt att de avvikande labbsvaren missades för tre år sedan. Borde det inte finnas rutiner för att sådana missar inte ska kunna ske? Det kunde ju handlat om ett mer allvarligt tillstånd.
B12 är viktigt för produktionen av röda blodkroppar och för nervsystemets funktion. Låga nivåer kan bl.a. orsaka anemi (blodbrist), nedsatt kognitiv förmåga och neurologiska symtom i fingrar och fötter (domningar, stickningar). Vid långvarig brist kan skadorna bli bestående.
Vitamin B12 finns bara i animaliska produkter och mejeriprodukter. Det är främst veganer som löper risk att utveckla B12-brist. Även om jag inte är en storätare av kött och ägg så tycker jag ändå att jag äter varierat och är lite förvånad att jag inte lyckas få i mig tillräckligt med B12. En förklaring skulle kunna vara att kroppen har svårt att ta upp B12. B12-upptaget är en ganska avancerad process som kräver hjälp av andra ämnen i kroppen. I magsäcken måste B12 först frigöras från födan m.h.a. magsyran. I magsäcken bildas ett viktigt ämne (IF) som binder till B12 i tunntarmen. Utan IF kan B12 inte absorberas i tarmen. Det finns tillstånd då cellerna i magsäcken eller tunntarmen kan vara skadade vilket försvårar upptaget av B12.
Det är tur att jag om några år är läkare och kan hålla lite bättre koll på min egen (och andras) hälsa. Men innan dess ska jag kontakta vårdcentralen för en uppföljning och se så att tablettbehandlingen jag blivit rekommenderad hjälper. Förhoppningsvis blir min kognitiva funktion ännu bättre nu med lite extra B12. Tänk om det hjälper mig att prestera bättre på kommande tentor! 😉
Läkaren skrev ut järntabletter för ett halvår och B12-tabletter för ett år, samt rekommenderade vanliga vitamintabletter.
(Jag, som alltid har resonerat att äter man bara varierat så behövs inga vitamintabletter, har nu köpt mitt livs första burk med vitaminer. Jag kan inte riktigt förlika med med tanken att det jag äter inte är tillräckligt, jag tycker allt att det hela är lite mystiskt.)
Apotekare S. - SOM VILL BLI läkare 