Veckorna rusar på

Det är inte klokt så fort tiden går. Dagarna och veckorna rusar på i ett rasande tempo. Det har redan gått fem veckor sedan läkarutbildningen drog igång.  Trots det höga tempot så är det precis så här jag vill ha det. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som har möjligheten att studera och samtidigt fortsätta mitt arbete med spännande utmaningar, och dessutom kunna kombinera det med ett fungerande familjeliv. Barnen är så klart prio ett och kommer alltid att vara. Jag är så otroligt tacksam för att familj, jobb och studier går att kombinera så bra. En flexibel och tillmötesgående arbetsgivare och en make som är hemma mycket på dagtid och drar ett stort lass vad gäller allt praktiskt som måste fixas är ovärderligt. Lägg där till att jag är otroligt motiverad och försöker vara strukturerad och disciplinerad så får man allt att fungera ganska bra.

Studierna denna vecka och de två kommande veckorna är inriktade främst på genetik. Den här veckan har vi pratat mycket om DNA, kromosomer, celldelning och ärftlighet. En hel del av detta har jag känt igen från tidigare studier.

Om drygt en vecka är det dags för praktik där vi ska få följa en läkare i hälarna under en dag. I veckan som gått fick vi veta vilka placeringar vi fått och de flesta har hamnat på vårdcentraler runt om i Skåne. Själv fick jag en av ”topp-platserna”, nämligen akutmottagningen i Malmö. Det ska bli väldigt spännande att få se hur en dag där ser ut.

Den här veckan har vi haft brandskyddsutbildning på skolan. Vi lyssnade till en väldigt intressant och informativ föreläsning om brandskydd, sedan fick vi gå ut och själva prova på att släcka eld med hjälp av brandfilt och brandsläckare. Väldigt nyttigt för mig som aldrig testat detta förut.

I torsdags var jag i Paris över dagen för att delta i ett jobbmöte på koncernens huvudkontor. Det var första gången jag träffade mina franska kollegor och även de andra europeiska kollegorna som tagit sig till Paris. Det är alltid trevligt med ett ansikte på personerna man arbetar tillsammans med. Mötet började vid kl 10 på förmiddagen och höll på till strax innan kl 16. Lunchen kom levererad till kontoret som små lunchväskor till var och en. Detta har jag aldrig varit med om tidigare, men tydligen är det ganska vanligt i Frankrike. Med matpaketen framför oss på konferensbordet så kunde vi fortsätta diskutera samtidigt som vi åt. På väg tillbaka till flygplatsen pekade taxichauffören ut några av de kända platserna i Paris. Vi körde bl.a. förbi Eiffeltornet,  platsen där Diana omkom, och Triumfbågen. Det var ett virrvarr av bilar runt Triumfbågen men på något sätt lyckades taxin ta sig fram genom denna stora rondell. Jag tror det är 12 gator som möts vid denna punkt, varav en är Champs-Élysées.

I tisdags var vi på barnhabiliteringen med Oskar. Där träffade vi psykolog, logoped, specialpedagog och resursperson. Väntrummet hade fått ett akvarium, vilket Oskar blev väldigt fascinerad av. Den mesta av tiden var vi i ett av de vanliga lekrummen. Personalen från barnhabiliteringen hade tagit fram lite olika leksaker och de studerade hur Oskar sysselsatte sig med dessa, hur han samspelade och tog kontakt. Oskar får styra ganska mycket under besöket och vi andra följer honom. Det är svårt att få Oskar att göra specifika övningar på beställning. Jag tror psykologen och logopeden först hade tänkt att försöka träna på att få Oskar att sträcka över en bild på det han ville göra, men riktigt så blev det inte. På golvet låg en typ av skumgummimatta att leka på och på den var dess namn/tillverkare skrivet med stora bokstäver. Oskar blev väldigt upptagen med att titta på dessa bokstäver hela tiden och ville att vi skulle peka och säga vilka bokstäver det var. Det ville han göra om och om igen. Sista kvarten var vi i ett rum som vi tidigare aldrig varit i. Det är ett rum som kallas Snozelen och som ska stimulera alla sinnen i en lugn och avslappnande miljö. Där fanns en stor vattensäng, bollhav, olika typer av belysning och lugn musik. Oskar verkade trivas där och lade sig tillrätta i sängen och tittade på ljuset som skiftade färg. Egentligen så ger kanske inte besöken på habiliteringen så jättemycket. Till en början så trodde jag nästan att när vi bara kom igång med träffarna där så skulle vi få ”receptet” på hur vi kan hjälpa Oskars utveckling lite på traven så att han kommer ifatt. Men så fungerar det inte… Det finns inga lätta ”lösningar”. I tisdags fick vi endast rådet att fortsätta som vi gör. Vi ska också fortsätta att träffas på habiliteringen en gång i månaden. Även om det kanske inte hjälper Oskar så värst mycket just nu, så känns det ändå värt att gå dit, att hålla kontakten med sjukvården och att bolla tankar och idéer med dem. Dessutom är det ett bra sätt för förskolan att få lite extra handledning. Om det någon gång skulle uppstå problem på ett eller annat sätt så känns det bra att ha ett team som vi redan känner att vända oss till.

   

I tisdags fick jag mina nya glasögon som jag beställt. Jag har tröttnat lite på min ganska så neutrala glasögon som jag haft så gott som dagligen i snart fem år. Oskar har alltså aldrig sett mig i några andra glasögon. Varje morgon när han vaknar och jag fortfarande ligger kvar i sängen brukar han gå till nattduksbordet och ta mina glasögon och trycka dom mot mitt ansikte. Det betyder att han tycker att det är dags för mig att vakna. När jag tog på mig de nya svarta glasögonen blev han rent förskräckt, nästan arg. Han vill absolut inte att jag har de nya glasögonen på mig. Han försöker ta av mig dem så fort han kommer åt. Tillsvidare har jag mina gamla glasögon när jag är hemma och de nya när jag är i skolan/på jobbet. Oskar tittar ofta på mig för att försäkra sig om att jag har rätt glasögon på mig. Det är inte helt lätt med förändringar.

Siffror och färger

Tidigare har Oskar inte varit särskilt intresserad av att rita. Han har ritat några få streck och sedan gått ifrån. Men igår när Selma tog fram papper och tuschpennor blev han väldigt intresserad och kom med en tuschpenna till mig för att visa att han också ville rita. Sedan dess har han visat flera gånger under helgen att han velat rita. Man ser på honom att han blir helt till sig när han ser de olika färgerna som kommer på pappret. Han klarar inte av att få av korkarna själv från pennorna, vilket nog är bra. För det går undan när han ritar och det ritas med stora yviga rörelser så det gäller att vara med vid sidan om och parera med ritpappret. Det är väldigt roligt att se hans glädje när han ritar. Att han dessutom själv tar initiativ till att rita genom att komma och visa en penna är ett stort framsteg.

Nya små mästerverk.

Oskar visar stort intresse för siffror. Jag har gjort ett eget litet siffer-lotto där jag försöker få honom att lägga lika. Några av siffrorna klarar han att lägga rätt, men han tar bort dom direkt igen och lägger dom vid sidan om på bordet. Jag har försökt på samma sätt med bilder på figurer och saker som han gillar. Men det var han inte ett dugg intresserad av. Det är bara siffror som lockar. Han vill gärna att vi pekar på siffrorna i tur och ordning och säger ”ett”, ”två” o.s.v. Han tar vår hand och styr den över siffrorna och flyttar den inte förrän vi sagt siffran högt. Vid några enstaka tillfällen han han själv pekat på siffrorna och vi har sagt vad dom heter. Det går inte att be honom peka på en specifik siffra utan det är han som bestämmer vilken det blir. Att Oskar vill att vi pekar och säger vad det är, är ett jättestort framsteg. Snart kanske vi även kan börja ”läsa” pekböcker tillsammans och på så sätt öka Oskars ordförståelse.

 Siffror är kul!    

Tredje veckan

Ytterligare en studievecka är avklarad och jag längtar direkt till nästa. Det är så otroligt kul och stimulerande att läsa igen. Detta känns helt rätt och jag är så glad att jag tog chansen att börja på läkarutbildningen. Veckans studiemål har innefattat basala inflammatoriska processer, centrala smärtbanor, farmakologisk smärtlindring och diagnos av olika knäskador. När det gällde farmakologisk smärtlindring, d.v.s. läkemedel mot smärta, hade jag ju mycket ”gratis” och kunde istället lägga mer lästid på övriga ämnen.

I fredags hade vi en ortopediföreläsning och jag är rätt säker på att det inte är ortoped jag ska bli. Det verkar vara lite väl mycket såga och spika för att passa mig. Men helt klart spännande att lyssna på. Ordet ortopedi kommer från de latinska orden ortho (rak) och pais (barn), d.v.s. ”raka barn”. Det syftar på ortopedens roll att korrigera deformerade skelett hos barn med D-vitaminbrist.

Jag jobbade halvdag i måndags och begav mig efter jobbet till universitet för att gå igenom veckans fall i PBL-gruppen. Sedan blev det jobb hela tisdagen, föreläsningar under onsdagen och jobb hela torsdagen innan det blev dags att gå igenom veckans studiemål med PBL-gruppen i fredags. Onsdag- och torsdagskvällar är min pluggkvällar för att förbereda mig till fredagens ”läxförhör”. Då får maken sköta markservicen om han är hemma, eller så får tvätt, städning och liknande helt enkelt vänta till helgen.

Veckans redovisning av studiemålen gick förvånansvärt bra. Jag fick rollen som sekreterare. Jag skrev upp det viktigaste från vår diskussion och sammanfattade veckans kunskap på de fyra whiteboard-tavlorna i grupprummet. Jag tyckte nog att jag hade ganska bra koll på läget och kände mig bekväm i rollen. Är man bara ordentligt påläst så är det inte så svårt att göra bra sammanfattningar och hänga med i diskussionerna samtidigt som man ska skriva. Men jag blev ändå ordentligt förvånad och väldigt, väldigt glad av det beröm jag fick av läraren under den obligatoriska utvärderingen. Enligt honom borde hela gruppen köpa en flaska vin till sekreteraren som tack för den utmärkta sammanfattningen som innefattade precis det som vi ska kunna till tentan. Detta var den mest tydliga och strukturerade sammanfattning han sett under sina år som lärare sade han. Det var så klart väldigt roligt att höra och självförtroendet växte kan jag säga. Den här karamellen har jag sugit på hela helgen. Men i morgon börjar vi om med ett nytt fall och då är det nya tag som gäller.

 

Etik i sjukvården – Autismfall exempel på etiskt dilemma

Jag måste säga att läkarutbildningen är precis så intressant och spännande som jag föreställt mig. Nu har jag i och för sig bara läst ynka två veckor av utbildningen så jag kanske inte kan uttala mig om den saken egentligen. Den här veckan har det varit fokus på anatomiska grundbegrepp, ledernas uppbyggnad, och delar av nervsystemet. Veckans fall har varit kopplat till knäledens anatomi och funktion, samt den del av nervsystemet som styr muskelrörelserna. Ett knä låter kanske inte så avancerat, men jag kan intyga att det är en hel del muskler, senor, ligament m.m. att hålla koll på. Det är många nya latinska termer som ska pluggas in. Det är lätt att fastna i böckerna om kvällarna. Hade inte dygnets timmar varit begränsade så hade jag kunnat läsa hur mycket som helst, för så intressant är det!

Men vi läser inte bara ren medicin. Även etik är en stor och viktig del av läkarutbildningen har jag förstått. Etik är inte ett sorts tyckande eller en ”magkänsla” utan ska resoneras fram efter definierade principer; självbestämmande principen, rättviseprincipen, icke-skada principen, godhetsprincipen m.fl. Förra veckan hade vi gruppdiskussioner där vi diskuterade olika patientfall ur en etisk synvinkel. Ett fall berörde mig lite extra. Det var en situation som en tidigare läkarstudent uppmärksammat under sin praktik. Fallet handlade om en flicka med autism som skulle genomgå en undersökning av synen. För att kunna utföra undersökningen behövde flickan sövas. Flickan pratade inte och var svår att få kontakt med. Flickan var stressad och inte det minsta samarbetsvillig inför sövningen. Hon ville absolut inte ha något för munnen så det fungerade inte att söva henne med hjälp av en mask. Istället fick personalen sätta en nål medan mamman höll fast den skrikande flickan. Det etiska dilemmat är om undersökningen bör genomföras mot flickans vilja. Nyttan av undersökningen går inte att bedöma i förväg. Bortser man från de risker som alltid finns i samband med sövning så är det negativa med undersökningen framför allt stressen och den psykiskt jobbiga situationen för patienten. Det här fallet är så likt situationen när Oskar sövdes för att undersöka hörseln. Det var en ren mardröm. Det var verkligen på gränsen till att vara etiskt riktigt. Fallet med flickan får mig att inse att det inte bara är Oskar som varit med om detta. Tyvärr är det nog en ganska vanlig situation för personer med autism som behöver undersökas. Det är skrämmande att sjukvården inte kan ta hand om dessa patienter på ett bättre sätt. Samtidigt är jag glad att en läkarstudent faktiskt har uppmärksammat detta. Att läkarstudenterna redan under första veckan på utbildningen får upp ögonen för sådana här situationer och får sig en tankeställare bådar gott inför framtiden, och förhoppningsvis inser alla att sådan här situationer måste undvikas. Vården måste kunna anpassa sitt bemötande och sina rutiner till de som behöver ett särskilt omhändertagande.