Nu längtar vi efter vår och sommar, solljus och värme, och vi drömmer om solvarma tomater, söta smultron och prunkande solrosor. Jag och Selma ska försöka driva upp egna små plantor från frön. För en månad sedan sådde vi tomater, paprikor och solrosor. Nu har vi utökat vår lilla odling på fönsterbrädet med rabarber och smultron. Vi får se hur det går och håller tummarna för att det lyckas. Så småningom när utomhustemperaturen tillåter ska vi även så lite fröer i odlingsbäddarna i trädgården.
Det är roligt att fler och fler hittar min blogg. För ett tag sedan fick jag ett mejl från hälsoredaktörern på veckotidningen Året runt. Hon hade läst min blogg och undrade om jag kunde svara på några frågor kring sol och läkemedel. Antagligen hade hon läst det här inlägget: Läkemedel och sol. Det var väldigt övergripande frågor som inte krävde några detaljerade svar, så de var inte så svåra att svara på. Jag jobbar ju dessutom med ett läkemedel som kan orsaka solkänslighet, så jag är van vid att patienter och sjukvårdspersonal då och då hör av sig med liknande frågor. Mina svar kring sol och mediciner kan läsas i senaste numret av Året runt som är ute i butikerna just nu. (Mitt efternamn är dock felstavat i artikeln.)
Det är också väldigt kul att mina foton som jag lägger upp i bloggen uppskattas. Tidigare i år fick jag en förfrågan av en journalist på tidningen Svensk Farmaci (fackförbundet Sveriges farmaceuters medlemstidning) om att få använda en av mina bilder. Det var fotot från inlägget ”Penicillin till lilla örat” som hamnde i den här artikeln: ”Barn-reform kan ha drivit antibiotikaanvändningen”.
Förra året var det en grafisk formgivare som arbetade med en gymnasiebok om ungt företagande som hörde av sig. I boken ville de ha med en bild på en CE-märkt produkt och hon hade då hittat en bild på några CE-märkta leksaker som jag tagit och lagt ut på bloggen i inlägget ”Dagens fynd”. Kul att man kan hjälpa till inom alla möjliga områden!
Det som värmer allra mest är de mejl jag får från föräldrar som går igenom samma saker som vi har gjort när det gäller ens barn utredning och efterföljande diagnosbesked inom det neuropsykiatriska spektrat. Det känns väldigt bra att det jag skriver och delar med mig av på bloggen kan vara till hjälp för andra. Jag svara alltid dessa föräldrar och försöker stötta så gott det går. Vill de fortsätta hålla kontakten så gör vi det. Ett ömsesidigt utbyte av efarenheter och stöd är guld värt. Tänk ändå att min lilla blogg som jag skriver mest för att jag tycker det är så kul att skriva ändå är till lite nytta också. Det känns väldigt bra!
Min fotbollsintresserade make fick Stefan Schwartz biografi i julklapp. I förra veckan visade han mig ett kort avsnitt från boken. I boken berättar Schwartz om när han fick beskedet att sonen har autism. Vi kände inte till sedan tidigare att den f.d. fotbollsspelaren, precis som vi, har en son med autism. Det känns bra när kända personer delar med sig av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i familjen. Det visar att det förkommer i alla typer av familjer, att det är vanligare än vad man tror. Det som däremot inte känns bra, är att det i boken görs en koppling mellan sonens MRP-vaccination och autism. Jag blir minst sagt irriterad av att denna seglivade myt fortsätter spridas. Vaccinet mot mässling, påssjuka och rödahund orsakar inte autism! Inga föräldrar ska skrämmas till att låta bli att vaccinera sina barn p.g.a. rädsla för autism.
Som sagts, bra av Stefan Schwartz att dela med sig av sina erfarenheter kring autism, men han skulle ha läst på lite mer om orsakerna bakom autism innan han lät trycka boken.
Så här skriver Läkemedelsverket på sin hemsida:
Nej, det finns inga data som tyder på att vaccination skulle ligga bakom sådana sjukdomstillstånd. I början av 2000-talet publicerades en omdiskuterad vetenskaplig artikel i en vetenskaplig tidsskrift som pekade på en möjlig koppling mellan ett vaccin och autism, men denna artikel drogs senare in av den vetenskapliga tidsskriften pga. forskningsfusk.
Så här skriver Folkhälsomyndigheten på sin hemsida:
Nej. Frågan väcktes 1998 av en engelsk forskargrupp ledd av Andrew Wakefield som flera år tidigare hävdat att mässling under graviditeten eller tidig vaccination mot mässling kunde leda till kronisk tarmsjukdom och autism hos barnet. Hypotesen om ett samband mellan mässlingvirus och autism väckte stort medialt intresse och ledde till ett antal experimentella och epidemiologiska studier som inte kunde bekräfta den.
I bland annat Storbritannien, Danmark och Finland har det gjorts stora epidemiologiska studier där man har jämfört förekomsten av autism före och efter införandet av MPR-vaccination i respektive land. Inte i någon studie har man hittat något samband mellan vaccinationen och utveckling av autism. Andrew Wakefields artikel har i efterhand dragits tillbaka av tidskriften som publicerade den och han har även fått sin brittiska läkarlegitimation indragen.
Så här skriverSydsvenskan.
Jag har precis läst klart sista boken av Set Mattsons tre kriminalromaner som utspelar sig i Malmö under efterkrigstiden. Dessa böcker är alla både spännande och intressanta, och inte minst välskrivna. Böckerna ger läsaren mordgåtor i en historisk miljö. Just kombinationen av spänning, historia och det lokala tilltalar mig väldigt mycket. Det är verklighet och fantasi förenade på ett bra sätt.
Den sista delen i trilogin är ”Fruktans tid”. Precis som i de andra två böckerna får man följa Douglas Palms på polishuset i Malmö och hans arbete med att lösa en mordgåta. Fallet i boken är kopplat till nazismen och de personer som skyddade och hjälpte nazister efter andra världskrigets slut. Mordgåtan i sig är kanske inte den mest häpnadsväckande historien man kan tänka sig, men tillsammans med en skildring av Malmö från en svunnen tid blir boken väldigt bra.
Jag tror bara att jag hann läsa en enda skönlitterär bok under vårterminen. Det var ”Så länge jag minns” av Petra Holst. Precis som hennes tidigare bok ”Jag brukade drömma om dig” utspelar den sig i Malmö. Men den här boken har en helt annan handling. Boken har en ovanlig vinkling där man får följa en äldre dam och hennes lilla mysterium som ger tillbakablickar på livet Malmö när hon var ung. Det är en mysig och varm bok som berör utan att jag vet riktigt varför.
”Det händer sällan något utöver det vanliga i 82-åriga Signes liv. Varje dag handlar hon en kaka till elvakaffet och ofta åker hon till minneslunden och pratar med sin döde make. Men en dag förändras allt. Vid fruktdisken på Hemköp möter hon sin ungdomsförälskelse Fabian. Problemet är bara att han inte har förändrats ett dugg det senaste halvseklet och att han inte känner igen henne.
….
Medan hösten faller över Malmö tänker Signe tillbaka på den där magiska sommaren 1947 då hon träffade Fabian, konstnären som inte var lik någon annan. Han stormade in i hennes tillvaro, öppnade dörrar till en spännande värld och var i hennes ögon lika bländande som solen.”
Under veckan som gått har studierna bl.a. varit inriktade på hur sjukdomar kan ärvas och olika nedärvningsmönster. Lättast är att förstå de nedärvningsmönster och sjukdomar där endast en specifik förändring på en viss gen utgör hela förklaringen. Men ofta är det mer komplicerat än så. Ofta är flera gener, på flera kromosomer iblandade tillsammans med diverse miljöfaktorer. Dessutom finns det många olika mekanismer under celldelningen som kan gå fel och orsaka kromosom- och genförändringar som kan leda till sjukdom. Ämnet är fascinerande, men jag tycker de andra mer kliniskt inriktade ämnena vi hittills läst om varit mer spännande.
I veckan har vi även diskuterat medicin ur ett humanioraperspektiv. Vi har lyssnat på Kristian Gidlunds sommarprat, där han berättar om sin obotliga cancersjukdom och hur han förbereder sig för slutet. Det är ett väldigt fint och gripande sommarprat som sändes i radion 2013, strax innan hans bortgång. Vi har även läst den långa och sorgliga dikten ”Efter flera tusen rad” av Reidar Ekner som handlar om författarens cancersjuka 7-åriga dotter och hur hon till slut somnar in en sommardag 1974. Vi har också läst varsin skönlitterär bok som skildrar hur det är att vara patient eller anhörig. Vi fick sedan återberätta böckerna för varandra och välja ut tänkvärda citat eller scener ur boken. Jag läste boken ”Ro utan åror” av Ulla-Carin Lindquist. Den handlar om, och är skriven av, Ulla-Carin själv. Hon var journalist och nyhetsuppläsare i Rapport, och 2003 när hon precis fyllt 50 år fick hon diagnosen ALS. Ett år senare dog hon av sjukdomen. Boken skrev hon under sitt sista år i livet. Det är en väldigt intressant och gripande bok som skildrar hur det är när kroppens fysiska förmågor försvinner en efter en, samtidigt som intellektet är intakt. Ulla-Carin var väl medveten om vilken utgång sjukdomen hade och försökte förbereda både sig själv och sin familj. Boken är lättläst och svår att släppa ifrån sig.
En bok jag rekommenderar.
I torsdags hade hela klassen en halvdags utbildning inom hjärt-lungräddning (HLR). Jag har aldrig gått en sådan utbildning tidigare så för mig var det väldigt lärorikt. Vi fick alla varsin uppblåsbar docka att öva hjärtkompressioner och inblåsningar på. Att göra hjärtkompressioner var betydligt jobbigare än jag föreställt mig. Bröstkorgen ska tryckas ner 5-6 cm vid varje kompression och till det krävs en väldigt stor kraft. Varje gång man gjorde rätt hördes ett klick-ljud från dockan. Efter några hundra hjärtkompressioner var handloven ordentligt öm. Hjärtkompressioner ska göras i omgångar av 30 stycken i ett snabbt tempo (samma tempo som Pippi Långstrump-sången) och sedan ska man göra två inblåsningar innan man börjar om med hjärtkompressionerna igen o.s.v. Man ska hålla på tills hjälp kommer eller personens hjärta böjar slå igen. Vi fick även lära oss hur man använder en hjärtstartare, hur man ser till att hålla luftvägarna fria och lite andra bra förstahjälpen-råd. Kursen leddes av ett gäng ambulanssjuksköterskor som hade många intressanta erfarenheter att dela med sig av.
Jag vill passa på att föra vidare ett tips vi fick om att ladda ner appen ”Rädda hjärtat” till mobiltelefonen. Appen innehåller bland annat följande delar:
Övningsdockan fick med oss hem.
Nu är det helg och jag har lagt studierna åt sidan fram till måndag. Idag har farmor och farfar varit på besök. Maken fixade lunchen som blev dansk fläskestek med klassiska tillbehör. Jag och Selma hade bakat chokladmuffins till efterrätt. Oskar var glad och tyckte om att hoppa studsmatta och bygga klossar med farmor. Imorgon bär det av till Vejbystrand för lite födelsedagsfirande. Sedan drar en ny vecka igång med praktikdag och tentaplugg.
Äntligen är det jullov! Vi plockade fram alla jul-barnböckerna för nå´n vecka sedan och började läsa och nu när vi är lediga så hinner vi läsa böckerna om och om igen. För det finns nog inte något bättre julmys än Astrid Lindgrens fantastiska sagor.
Härlig julstämning i Astrids böcker.
Häromdagen fick Selma till sin stora förvåning en ny julbok från ingen mindre än tomten själv. En dag efter dagis så låg det helt plötsligt ett paket från jultomten under granen. Tomten hade klistrat fast ett litet brev till Selma på paketet där han skrivit att hon varit duktig och att han kommer på julafton. Selma blev helt till sig när hon läste det. Det går inte att ta miste på hennes glädje och förväntan inför julafton. Att få ett litet tecken från tomten var otroligt uppskattat. Nu är hon säker på att tomten kommer till både mormor och morfar och farmor och farfar. Tomten kommer nämligen till alla platser i hela Skåne.
”Jultomten kommer till Skåne”
Andra populära böcker som vi läser just nu är Mössens julafton och boken som fanns i förra årets julklappskalender.
Till Oskar plockade jag fram pekböcker med jultema. Några av böckerna är tänka att vara roliga att trycka på och känna på, fast Oskar tycker inte att de är särskilt intressanta så vi struntar i att läsa dem. De får ligga till sig något år till, kanske de uppskattas mer nästa jul?
Jag har precis läst boken ”Jag brukade drömma om dig” av Petra Holst, som jag blev tipsad om av svärmor. Det är en välskriven och lättläst roman som berör. Jag gillade det enkla men ändå så välformulerade språket och jag blev direkt sugen på att läsa mer av Petra Holst. Den här boken är en roman som handlar om Tess, hennes man och deras son Love. Love verkar aldrig nöjd och skriker sig igenom spädbarnstiden. Hans utveckling följer inte mallen för vad som anses normalt och så småningom får Love en autismdiagnos. Även om boken är en roman så förstår man att mycket av det som berättas måste vara självupplevt. Man måste själv ha varit i en liknande situation för att kunna beskriva det så som författaren gör. Såklart är igenkänningsfaktorn stor. Oron, utredningen, diagnosbeskedet, förskolesituationen och utmaningen att få vardagen att gå ihop känns väl igen. Men det är ändå mycket som skiljer sig mellan bokens Love och vår Oskar. För så klart är varje familjs historia unik och kan inte liknas vid eller jämföras med någon annans. Det som gör att denna bok fångar mig lite extra är att den utspelar sig i Malmö. Det hela blir ännu mer verkligt då. Att känna igen mig bland gator och byggnader som fladdrar förbi i boken gör att jag direkt känner mig hemma i den här historien på mer än ett sätt.
Idag gick startskottet för årets bokrea och vi passade på att fylla på det redan stora förrådet av barnböcker. Vi tyckte nog det vara lika kul, både jag och Selma, att kika runt bland boktravarna och hitta den ena fina boken efter den andra. Vi … Fortsätt läsa Läsa, läsa, läsa
Det är inte lätt att förklara för storsyster vad det är med lillebror. För helt klart förstår hon att det är något, att vi är oroliga och att vi behöver hjälpa Oskar lite extra. Men att sätta ord på allt så att en 4-åring förstår och tar det till sig på rätt sätt är inte så enkelt. Jag har letat efter en barnbok som beskriver autism. Tillslut så fann jag en liten saga som jag tycker beskriver det hela väldigt fint och bra. Dessutom bekräftar den att Selma gör precis rätt, att det hon känner, undrar och gör är precis så som det ska vara. Även om hon ibland kan bli lite irriterad på att lillebror inte förstår, så är hon alltid världens bästa storasyster som älskar att krama om lillebror så ofta som det bara går.
”Min bror är annorlunda” är en fin liten saga om en lillebror med autism.
Jag har precis läst boken ”Alltid för er” av Gunilla Lindh & Cecilia Berglund. Boken handlar om Gunilla och hennes familj. Det är en sann historia som skildrar hur Gunillas liv förändras när hon och hennes dåvarande man får barn och hon upptäcker att barnen ett efter ett inte utvecklas som andra barn. Under loppet av nio månader får deras tre barn alla diagnosen autism, men även utvecklingsstörning och betydande utvecklingsförsening. Samtidigt lämnar hennes man, barnens pappa, familjen och flyttar till Tyskland. Istället för att hjälpa sina barn gör han allt för att förstöra för deras mamma. Boken är välskriven och skildrar en gripande historia. Man förstår hur mycket Gunilla kämpat och fortfarande kämpar för barnen och sig själv. Den återger också den oro man som förälder känner när man börjar ana att ens barn inte utvecklas normalt. I boken får läsaren även följa kampen för att barnen ska utredas och få en diagnos, för att sedan kunna få det stöd de behöver. Det som skär lite i hjärtat är att Gunilla känner sådan sorg över barnens autism. Det är klart förståeligt att det känns orättvist att alla tre barnen är autistiska, och på sätt och vis sörjer man väl att ens barn inte blev som vanliga barn. Men jag försöker intala mig att det finns värre saker. Autism kan inte vara det värsta som kan drabba ens barn… Även om boken stundtals gör mig lite nedslagen ger den samtidigt kraft och inspiration. Det är en bok jag varmt rekommenderar alla att läsa.
Apotekare S. - SOM VILL BLI läkare 