Uppstartsmöte på förskolan

En ny termin har dragit igång på förskolan och i tisdags var det dags för ett uppstartsmöte angående upplägget kring Oskar denna termin. Barnpsykologen från habiliteringen, förskolans specialpedagog, Oskars gamla resursperson, hans nya resursperson och jag var med på mötet. På grund av personalförändringar på förskolan så får inte Oskar ha kvar den resursperson som han haft under höstterminen, utan han har fått en ny person. Under januari har dessa två personer jobbat parallellt och jag tror att det kommer gå bra nu när den nya tjejen ska ta över. Hon är ung, ambitiös och väldigt rar.

Förskolan och habiliteringen vill gärna att Oskar ska vara lite mer på förskolan än vad han är idag, särskilt på förmiddagarna. Det är på förmiddagarna som det finns mest personal och mer resurser för pedagogisk lek och träning. Det är även på förmiddagarna som de har samling med barnen och andra strukturerade aktiviteter. Det känns så klart skönt att höra att de gärna vill ha med Oskar i gruppen och att de vill leka och träna med honom. Men samtidigt så tycker jag att det måste ju passa oss och våra tider. Jag är lite rädd att det kan bli för långa dagar på förskolan för Oskar. Man märker på honom att han blir ganska trött av att vara där. Vanligtvis är Selma och Oskar på förskolan mellan kl 11 och 16 på dagarna. Men i och med att jag har börjat studera så kommer de vissa dagar att behöva vara där längre på eftermiddagarna eftersom undervisningen i Lund håller på till kl 17 ibland.

Det som vi ska fokusera på den här terminen är att få Oskar att börja använda bilder för att visa vad han vill. Några minuter varje dag ska vi träna på att Oskar byter en bild mot det han vill ha. Vi ska träna mer på imitation och att få Oskar att härma/göra lika rörelser när vi t.ex. klappar händer eller hoppar. Vi ska fortsätta med tecken som stöd och personalen på förskolan ska gå en teckenspråkskurs under våren. Vi pratade också om pott-träning, vilket psykologen tyckte vi skulle komma igång med nu. Men jag tror inte att Oskar är mogen för det ännu och bad om att få vänta lite med det. Jag tänker att vi kan börja själv under sommaren och så tar vi hjälp av habiliteringen under höstterminen om vi känner att vi behöver det. Barnhabiliteringen erbjuder särskilt stöd för att få barn med funktionsnedsättning blöjfria. Men att gå med i ett sådant program nu under vårterminen tycker jag känns alldeles för tidigt för Oskar.

Vi fortsätter med s.k. riktade insatser ett tag till och avstår från mångsidiga insatser som är förknippade med betydligt intensivare träning.

 

Första veckan på läkarutbildningen

Det har varit en intensiv vecka det här. Allt på läkarprogrammet är nytt och tar därför så klart lite extra energi nu i början. Nya rutiner, nya personer att lära känna, nya lokaler att hitta till o.s.v. Det har varit många obligatoriska moment den här första veckan vilket har känts lite stressande med tanke på att hela familjen drabbats av ett envist vintervirus. Vi har kämpat mot feber, trötthet, hosta och förkylning denna vecka. Som tur är så har pappa/morfar ställt upp och passat de små sjuklingarna. Så trots sjuka barn har jag fått ihop både studier och jobb under veckan.

Biomedicinskt centrum intill sjukhuset i Lund är platsen för Läkarutbildningens prekliniska terminer. 

Första kursen på läkarutbildningen är en grundkurs på 8 veckor som tar upp lite av allt som komma skall under utbildningen, så man får en känsla för hur läkarprogrammet är. Första veckan har det varit fokus på medicinsk etik och problembaserat lärande. I Lund så arbetar man under läkarprogrammets alla teoretiska terminer efter den pedagogiska metoden PBL (problembaserat lärande). Det är ett gruppbaserat arbetssätt, och våra grupper består av 7-8 studenter och en lärare. Gruppen träffas två gånger per vecka. Varje vecka utses en ordförande som ska leda gruppens arbete under veckan och en sekreterare som ska sammanfatta vad gruppen kommer fram till. Arbetet under träffarna ska följa ett visst förlopp enligt sju bestämda steg. Första mötet äger rum på måndagar och då får gruppen ett patientfall att diskutera kring. Inga läroböcker eller liknande får användas utan bara redan befintliga kunskaper. Gruppen ska gemensamt komma fram till ett antal studiemål att fokusera på under veckan. Till möte nummer två som är varje fredag ska var och en i gruppen ha läst in sig på den aktuella sjukdomen och hämtat in all kunskap som krävs för att förstå bakomliggande mekanismer, tänkbara behandlingar m.m. så att alla studiemål uppnås. Inga läroböcker eller anteckningar får användas under andra mötet, utan man ska kunna återberätta och visa att man förstått det man läst in.

Vi har jobbat med ett ”testfall” den här veckan och haft en student från termin tio som handledare för att öva oss inför nästa veckas riktiga PBL-arbete. Då får vi träffa vår lärare som ska vara med under varje träff för att handleda gruppen samt bedöma oss enskilt efter hur vi presterar under dessa träffar. Varje träff ska utvärderas både på gruppnivå och individnivå. Målet är att alla studenter ska vara lika delaktiga och ingen ska ”komma undan”. Alla ska även träna på att leda en grupp, utan att för den delen ta för stor plats själv. Att arbeta enligt PBL-metoden ska träna studenternas problemlösningsförmåga och gruppsamarbete. Det lär studenterna att självständigt söka och ta till sig ny kunskap.

De flesta studenterna i min klass är födda under mitten av 90-talet. Jag vet inte om det bara är jag som är gammal och inte minns hur 20-åringar är, eller om det skett en förändring mellan generationerna. Många av de unga studenterna verkar väldigt vana vid att ta plats, och synas och höras. Det vill gärna vara i centrum och visa vad de kan. De pratar i mun på varandra och är inte särskilt hänsynstagande. Jag undrar var ödmjukheten har tagit vägen? Kommer den först med livserfarenheten? Eftersom det är läkare de ska bli så hoppas jag att de ”taggar ner” lite under resans gång. Många studenter på läkarprogrammet är nog vana att från gymnasietiden vara de som kan mest och vet bäst. Det är så klart bra med starkt självförtroende, men det är nog lika viktigt att förstå sina begränsningar. Jag inser att jag nog lär behöva vässa min armbågar för att kunna ha en chans att komma fram bland dessa 90-talister.

Första dagen

Jag vill tacka för alla grattishälsningar och lyckönskningar som jag fått från familj och släkt, vänner och kollegor efter att jag berättat om mina läkarplaner. Jag är helt överväldigad. Tack för er uppmuntran och ert stora stöd!

Idag var det dags för upprop på Biomedicinskt centrum i Lund. 120 nya läkarstudenter påbörjade i eftermiddags den 11 terminer långa utbildningen. Förutsättningarna kunde kanske varit aningen bättre, men trots min dunderförkylning och världens hostattack mitt under uppropet så gick det bra. Jag är registrerad som läkarstudent och jag hann även med att bekanta mig med ett par kursare i min egen ålder. Jag är alltså inte äldst i klassen vilket jag befarade. Efter lite allmän information från kursledningen skyndade jag mig hem till en febrig liten Oskar för att byta av maken innan han åkte till jobbet.

Imorgon är det inga obligatoriska föreläsningar på schemat så då satsar jag på att jobba, plus hinna med ett möte på förskolan. På onsdag däremot, blir det en heldag i Lund. Det ser jag fram emot.

Gratis läkemedel till barn

Senast vi var på apoteket och hämtade ut Oskars melatonin-kapslar så behövde vi inte betala ett endaste öre. Det är så klart bara att tacka och ta emot, även om det nästan känns lite väl generöst. Vi har aldrig sett denna kostnad som en stor belastning. Men samtidigt så förstår jag att det finns många familjer vars situation är annorlunda, och det skulle vara fruktansvärt om något barn inte skulle kunna få den medicin som han eller hon behöver.

Från den 1 januari i år är receptbelagda läkemedel gratis för barn upp till 18 år. Reformen beräknas kosta 400 miljoner kronor per år och syftet med kostnadsfria läkemedel till barn är att jämna ut de påverkbara hälsoklyftorna i samhället. Det finns dock ingen data som visar hur många barnfamiljer som tidigare behövt välja bort läkemedel  p.g.a. ekonomiska orsaker . Enligt den tidigare kostnadstrappan i förmånssystemet var det sammanlagda maxbeloppet för läkemedelskostnader för samtliga barn i en familj 2 200 kronor per år.

Ungefär hälften av alla barn i Sverige förskrivs receptbelagda läkemedel varje år. Under 2014 var mediciner avsedda för andningsorganen den vanligaste läkemedelsgruppen till barn. Näst vanligast var antibiotika och därefter kom läkemedel för nervsystemet, t.ex. för behandling av ADHD och epilepsi.

(Källa: Läkemedelsvärlden, oberoende om läkemedel, 20 januari 2016)

Helgen

I helgen har det blivit lite av varje. Höjdpunkten var Disney on Ice igår. Selma var lika förtjust som förra året. Idag har Selma och jag varit på gympa på Friskis och Svettis. Till frukost ville Selma baka fröknäcke, så det gjorde vi. Efter lunch stod kladdkakebakning på önskelistan så det har det också blivit. Selma har planterat några clementinkärnor som hon hoppas ska börja växa. Oskar, han har verkligen fått kläm på det där med att bygga torn av klossar så det har vi också sysselsatt oss med i helgen. Plus en massa annat.

Disney on Ice med Lejonkungen, Peter Pan, Lilla sjöjungfrun och och Frost.

Selma är en baddare på att klippa pappersdukar så hon gjorde snabbt en mall till kakdekoreringen. I frysen hittade vi några av sommarens jordgubbar.

Nu byggs det höga torn!

Blivande läkarstudent

Igår fick jag ett väldigt efterlängtat telefonsamtal från medicinska fakulteten vid Lunds universitet. De meddelade att jag blivit antagen till läkarprogrammet! Den 25 januari är det upprop och sedan har jag 11 terminers medicinstudier framför mig. Jag är överväldigad, superlycklig och stolt över att jag lyckades komma in!

Innerst inne har jag alltid drömt om att bli läkare, men möjligheterna till det har inte riktigt funnits. Men nu, med en hel del livserfarenhet av varierande slag i bagaget, så blev det helt plötsligt rätt tillfälle att ta tag i denna stor dröm. Att jag var behörig att söka till läkarprogrammet visste jag sedan tidigare, men jag visste också att mina gymnasiebetyg inte skulle hålla hela vägen. Därför bestämde jag mig i somras att satsa stort på högskoleprovet. Jag började plugga i den mån det går att plugga till ett högskoleprov. Jag förberedde mig ganska noga genom att gå igenom gamla prov, repetera gymnasiematematiken (med stor hjälp av min bror Tobias som har en ingenjörsexamen inom just matematik och som även undervisar gymnasiestudenter i matte på sin fritid), jag analyserade ganska noggrant hur många frågor jag var tvungen att klara för att få det resultat som jag förväntades skulle krävas, hur lång betänketid jag kunde tillåta mig på de respektive frågetyperna och hur jag metodiskt skulle arbeta mig igenom provet när det väl blev dags. Lördagen den 24 oktober, mitt i kalasförberedelserna för Selma, så begav jag mig till Borgarskolan och skrev de fem delproven. När jag väl satt där så kändes proven ganska mycket svårare än jag förställt mig och framför allt så var det oerhört stressigt. Men på något sätt så gick det ändå vägen. Resultatet räckte precis för att komma in i Lund där jag blev antagen som andra reserv i urvalsgruppen för de som gjort högskoleprovet.

Nu hoppas jag att jag klara den stora utmaning som jag tagit mig an, och att jag lagom till min 40-årsdag kan kvittera ut en hett efterlängtad läkarexamen. Efter det återstår så klart mycket mer jobb för att bli en fullfjädrad läkare. Som det känns just nu skulle jag väldigt gärna vilja jobba med barn, gärna på en vårdcentral/bvc eller på barnhabiliteringen. Under det senaste 1½-året har vi träffat ganska många läkare när vi besökt sjukvården med Oskar. De flesta av dessa läkare har inspirerat mig med sin kompetens och sitt proffsiga bemötande. Ett fåtal läkare har även inspirerat mig på motsatt vis, genom att jag har sett hur de hade kunnat bemöta oss på ett mycket bättre sätt…

Att satsa på läkaryrket gör jag så klart allra mest för min egen skull, för att jag så oerhört gärna vill det. Men jag gör det också för Oskar. Jag ser det som en investering även i hans välmående och framtida situation. Det är mer regel än undantag att personer med autism tycker det är fruktansvärt jobbigt med sjukvårdsbesök. Jag tänker att vi kan skydda honom från en del jobbiga upplevelser om jag är kapabel till att göra en första bedömning när det dyker upp något. Många med autism har också väldigt svårt att uttrycka hur de känner sig och att göra sin omgivning uppmärksamma på att de inte mår bra. Kanske kan det vara lättare för mig som mamma OCH läkare att se eventuella symtom hos Oskar i tid. Men framför allt så tror jag att en kommande läkartitel medför respekt. Tyvärr ska det inte behöva vara så, men jag tror att kampen för Oskars rättigheter, vare sig det gäller kontakten med skolan, kommunen, sjukvården eller försäkringskassan, kommer att blir mindre tuff om jag inte ”bara” kan titulera mig som mamma, utan även som läkare.

Hur som helt så är jag oerhört taggad och jag längtar så efter att få komma igång med läkarstudierna!

Nya färdigheter

Ibland är det svårt att se Oskars framsteg eftersom de oftast är små och sker över lång tid. Men jämför jag med vad Oskar kunde och gjorde för ett år sedan så är skillnaden ändå ganska stor. Här om dagen så slog det mig att Oskar numera reagerar väldigt ofta när vi säger hans namn. För ett år sedan fick vi nästan aldrig någon respons när vi sade hans namn. Det var som om han inte hörde eller inte förstod att det var honom vi menade. Nu tittar han upp lite snabbt nästan varje gång vi kallar på honom.

Fram till för några månader sedan så var det ganska jobbigt att klä av och på Oskar kläder för han hjälpte inte alls till. Det var nästan som att klä ett spädbarn. Man fick lyfta och lirka, dra och hålla i, ja helst ha honom i knät eller lägga honom på golvet/skötbordet. Men nu förstår han vad som gäller när det är dags att ta av eller på kläder. Han fixar det inte själv och han förstår inte när vi ber honom att hämta något klädesplagg, men han hjälper till bra genom att lyfta ett ben i taget när vi tar fram byxorna och strumporna och han lyfter självmant upp armarna när tröjan ska av. När vi ska gå ut försöker han själv sticka ner fötterna i stövlarna och visar vi vantarna så sträcker han fram händerna.

Ett av testen vid 18-månaderskontrollen (hösten 2014) som Oskar inte klarade var att stapla klossar. Hur vi än visade honom så ville han inte vara med och stapla. Nu har han börjat intressera sig mer och mer för detta och sitter vi med och ger honom klossar och hjälper honom lite med handen så kan han lägga klossar på varandra till ett torn som han sedan rasar.

Det bästa på länge var när Oskar igår kväll lade beslag på Selmas fäll som hon fått i julklapp. Oskar tycker den är väldigt gosig och när Selma lämnade kvar den i soffan efter att hon gått upp och lagt sig så tog Oskar den från soffan och bar bort den till sin favoritplats där han alltid är, nämligen studsmattan. Han lade fällen på studsmattan och lade sig på den för att titta på tv. Det är första gången som jag ser Oskar själv ta ett eget initiativ på detta vis utan att vi först visat honom hur han kan göra. När jag sedan tog fram kameran så blev det även en titt-ut-lek på fällen, helt på Oskars initiativ. I morse när Oskar kom ner från sovrummet till studsmattan i vardagsrummet ville han så klart hoppa, precis som varje morgon. När han såg att fällen låg kvar så tog han direkt bort den och lade tillbaka den i soffan där den legat kvällen innan. Ordningen var återställd och hoppandet kunde ta fart. Tänk vad han kan, vår lilleman!

Titt-ut!

Nytt år

Vi avslutade 2015 och startade 2016 på bästa tänkbara vis. Vi var ett glatt gäng på 7 vuxna och 6 barn som firade tillsammans hemma hos oss. Goda rätter från Sankt Markus Vinkällare avlöste varandra under kvällen och blandades upp med en härlig stämning av uppspelta barn, mycket skratt, mysig gemenskap, god dryck och färgsprakande fyrverkerier.

Vi åt en välfylld förrättsbuffé bestående av bla. rökta musslor, ugnsbakad lax, gravad lax, skaldjursrulle, salami, parmaskinka, bresaola och rökt anka. Huvudrätten blev klassisk oxfilé med potatisgratäng och murkelsås. Till efterrätt avnjöt vi vuxna en god daimtårta och barnen åt glass. Strax efter tolvslaget blev det lite ost och kex till bubblet.

Oskar verkade inte bry sig om att huset var fullt av folk och ljudnivån betydligt högre än vanligt. Så länge han får hoppa på sin studsmatta, titta på favoritprogrammen på tv:n/mobilen, äta det han tycker bäst om och slippa sitta med någon längre stund vi bordet så verkar han fullt nöjd. Han är inte heller blyg utan tar tillfället i akt att dra med någon vuxen till studsmattan som kan hålla honom i händerna när han hoppar. Jag tror inte att någon av oss slapp undan hoppningen med Oskar igår. Vi gick ut en runda vid kl 20 så barnen fick se några raketer innan de somnade. De tre äldsta barnen var förvånansvärt pigga och höll sig vakna hela festen igenom. Våra barn somnade vid 21:30 och vaknade i vanlig ordning kl 07 i morse. Jag hade lyxen att få sova vidare medan maken gick ner med barnen. När jag vaknade kl 09 var köket och matrummet städat och i ordning. Det kallar jag en bra start på året. 😉

Det ska bli spännande att möte det nya året. Det kommer kanske en del oönskade utmaningar, men förhoppningsvis inga som är större än vad vi klarar av. Jag ser fram emot att följa Oskars utveckling och de framsteg som han säkert kommer att göra. Selma ska börja skolan till hösten och det är självklart en stor sak både för henne och mig. En första milstolpe av många i livet. Vad hon längtar och väntar till skolstarten. Som den fantastiska storasyster hon är så har jag lovat henne en helg i Stockholm framåt sommaren, bara hon och jag. Vi pratar redan om allt som vi vill göra; Grönalund, Skansen, Junibacken, Naturhistoriska, restaurangbesök, shopping och hotell-mys. Vi hoppas också på att komma iväg hela familjen till ett av Lalandias badland. Oskar älskar nämligen bad och vatten, så det känns som något han verkligen skulle gilla. Annars så har vi inte så mycket inplanerat ännu och det kommande året är fortfarande ett oskrivet kapitel, öppet för nya möjligheter. En sak har jag lärt mig under de senaste åren, och det är att det inte ens är lönt att försöka gissa sig till hur ett nytt år kommer att bli. Allt kan nämligen hända. Men jag måste ändå säga att jag har stora förhoppningar på 2016. Jag har lovat mig själv att satsa på en dröm, och har därför givit mig själv en rejäl utmaning som jag innerligt hoppas att jag får möjlighet att genomföra.

Jag hoppas såklart också att alla ni får det 2016 som ni drömmer om! Gott Nytt År!